AV ALEXANDRA PASCALIDOU FOTO PETER KNUTSON
Vilken ynnest att min allra första krönika landar på din hallmatta inför firandet av mors dag! Förutom att jag älskar min egen mamma så har jag länge frustrerats över att mödrar världen över tenderar att hamna i historiska parenteser och reduceras till statister.
Sen den första mamman födde den första gossen har diverse patriarkala pampar och profeter försett mödrarna med glorior som gör dem till fromma och stumma. Mammor förväntas vara lika heroiskt helgonlika som världens mest kända morsa, jungfru Maria, som också kallas för lidandets moder. Ty mammor ska lyda och lida i tystnad utan att väsnas och våndas offentligt. Trots att det var mammorna som födde och fostrade dessa upphöjda och upplysta pojkar och därmed världens största religioner kan vi knappt finna direkta repliker i de heliga skrifterna. Vad Jesus, Muhammeds eller Buddhas mamma tyckte, tänkte och kände ansågs obetydligt. Det är som om mammornas ord inte riktigt räknas. De finns där som föderskor och fostrare som ammar, snyter, nattar, tröstar men sällan som historiens huvudrollsinnehavare.
Efter att ha föreläst flitigt de senaste 30 åren har jag kontakt med talarförmedlingar och alla jag har talat med inför den här krönikan är eniga – mäns röster värderas alltid högre. Män får inte bara bättre betalt, fler uppdrag och mer utrymme utan de får även högre betyg i alla utvärderingar. Av både män och kvinnor. Vi har helt enkelt tränats i att lyssna och lita på män och hysa misstänksamhet inför talande kvinnor i allmänhet och mödrar i synnerhet.
Mammorna ska traditionsenligt helst hålla sig i skymundan utan att ta åt sig av äran eller sträcka på sig på scener och skreva i tv-soffor. Mammor bjuds sällan in som experter när exempelvis våld avhandlas – även om alltför många är ärrade av våldet som ofta börjar i hemmets ”trygga vrå”. Så visst kan vi fira mammorna på mors d
