Här finns alltid nån som säger hej!

7 min läsning

TILLSAMMANS Önskan var att skapa ett boende som passar för äldre människor, studenter och ensamkommande flyktingbarn. Resultatet är Sällbo, som står för sällskapsboende – en världsunik lösning där man umgås minst ett par timmar om dagen.– Jag tror många av oss får några extra år av att bo här, säger Pelle Jönsson, 82.

AV PERNILLA BJÖRNÖR HYDÉN FOTO JAKOB HYDÉN

Generationerna & kulturerna möts i nytänkande Sällbo

Samling vid spelbordet, från vänster Pelle, Mette, Louise och Amal med sin Elvira i famnen.

”Varning för lekande pensionärer” säger en skylt när man kommer in på Sällbo i Fredriksdal i Helsingborg. En omdiskuterad sådan, visar det sig när Dragana Curovic, bosocial projektledare på Helsingborgshem, släpper in i boendets gemensamma utrymmen. De flesta här gillar skylten – medan andra nog helst vill ta ner den.

– Hur kan man annat än älska den, utbrister Lone Lohse Klinkert, 84 år, på klingande dansk-svenska och skrattar högt. Det är ju bara humoristiskt!

Flera i det här fika- och spelgänget håller med, men Pelle Jönsson, 82, fnyser ogillande.

– Nä, vi är väl inga barn bara för att vi är gamla? Jag tycker inte alls om den. Det känns förminskande!

Men den har köpts in av någon som fått godkänt på ett månadsmöte för att sätta upp den. Majoriteten bestämmer och de som är i Team Pelle får vika ner sig.

– Som med allting här, säger Dragana som varit med och startat upp det som från början var ett projekt men nu är permanent. Och helt ensamt i sitt slag i Sverige, ja i hela världen.

Kulturer möts

De har haft besök från Asien och USA, alla är nyfikna på sällskapsboendet där generationer och kulturer blandas och möts. Här bor sextio procent äldre och fyrtio procent unga vuxna mellan 18 och 25 år och många som precis fått uppehållstillstånd. Integration har varit ett av de primära syftena med den ovanliga bostadsformen.

Det fanns olika behov i området runt Sällbo. Dels hade kommunen avtal med regeringen om att ta emot ensamkommande flyktingbarn, dels fanns det äldre personer som behövde komma från otympliga hem till mer funktionella men ändå stanna kvar i krokarna. Två grupper som inte har så mycket gemensamt, kan man tänka.

– Men via intervjuer fick vi veta saker som överraskade oss, säger Dragana.

– De äldre kände sig ensamma. Vi visste ju att de flesta av dem hade barn och barnbarn, men de hade inte så många vänner kvar och småbarnsfami

Denna artikel är publicerad i...

Liknande artiklar

Liknande artiklar