”jag känner mig mindre värd än andra”

Mobbningen har präglat Annika genom livet

Glåpord, utfrysning, puttar och slag. Det började i andra klass när hennes familj flyttade från Malmö till Helsingborg. Den sjuåriga Annika förstod inte varför hon inte accepterades av skolans jämnåriga. Något som känns oklart för henne än idag.

– Jag minns känslan av att vara utpekad och utfryst. Det handlade nog först om att jag kom från en annan stad. Jag undrade hela tiden vad jag skulle ändra på hos mig själv.

– Det finns en sorg och ett mörker i grunden av min själ. Jag känner att jag inte riktigt är lika mycket värd som andra, det har gett mig en osäkerhet, säger hon eftertänksamt.

– Men också en stor jävla snällhet, på gott och ont, lägger hon till. Jag vill inte göra någon besviken eller ledsen.

Att ha blivit utpekad som någon som inte passar in har gjort Annika mästerlig på att upptäcka andra som blivit illa behandlade eller inte mår bra. Och hon vill gärna hjälpa, stötta, underlätta för andra. Det är inte konstigt att hon utbildade sig till socionom.

Men uppväxtens okvädingsord har också gett henne en rad andra känslor och beteenden.

”Tänker att jag är fel”

– Jag tycker det är förbjudet att vara otrevlig eller stöta mig med folk, så jag är oftast pigg och glad. Jag ursäktar ofta andras dåliga beteende och tänker att det säkert är jag som är fel eller har missförstått, säger hon och tillägger:

– Jag har också svårt att värja mig och känner själv att jag är lätt att skada.

Som när hon tackade ja till erbjudandet om ett dåligt abonnemang hon inte behövde och plötsligt satt med två stycken. Eller när hon sjöng i kör och någon skrattade i publiken – ”säkert åt mig”, tänkte hon genast.

– Det bor mycket skam i mig. Den är inte lätt att bli av med, säger hon tankfullt.

”Varför gick de på just mig?” är en fråga som återkommer regelbundet i tankarna. Det var också jobbigt hemma. Annikas mamm