AV JOHAN CRONEMAN FOTO PETER KNUTSON
Nu blev man det man blev, men om man hade blivit något annat? Haft ett annat yrke, alltså. Hade man då också blivit någon annan? Man blir ju ofta identifierad med sitt jobb. Trist, men ett faktum.
Jag var färdigutbildad journalist när jag var tjugotvå. Det är det enda jag kan.
Jag hade aldrig valt samma yrkesbana om jag fått leva om, och välja helt fritt. Vad hade jag egentligen velat bli? Lycklig, är det enkla, självklara svaret – men jobba bör man annars dör man (tydligen).
Jag vet att jag ville bli lindansör som mycket liten. Den drömmen avlöstes av den självklaraste av drömkarriärer: Den som fotbollsproffs. Eller tränare.
Helst ville jag träna något italiensk lag, deras coacher hade alltid skitsnygga kläder och kedjerökte på bänken. När jag som ung man läste Sjöwall Wahlöös tio böcker i serien ”Roman om ett brott” var jag övertygad om att jag var född mordutredare, men i mina kretsar var poliser inte särskilt poppis, jag lade det på hyllan.
Löpare var en annan karriär jag funderade över. Jag siktade på en olympisk trippel: 1500, 5000 & 10 000, och jag var verkligen otroligt seg och svårslagen på längre distanser. Topp 3 på regementsmästerskapet 1974!
Farsans våta dröm var att någon av oss barn skulle bli läkare. När mina tre äldre systrar tidigt gjorde klart att det aldrig skulle hända satte han allt hopp till mig: ”Du får en sportbil den dag du börjar läsa medicin”.
Jag hade långt hår, runda glasögon, träskor, raggsockor och FNL-märke. Jag i en sportbil! Och vem ville bli läkare? Jag skulle så fan heller jobba mig in i bourgeoisin. Möjligen barfotaläkare, i Kina, med Mao-blaffor över hela kroppen.
Numera tänker jag bara på två möjliga alternativ: Jag skulle nog helst av allt vilja vara poet, eller historiker. Poet för att det är det viktigaste och vackraste y
