Stina ekblad tillbaka där hon började – i sin älskade ”vita hästen” ”det här är trams – men trevligt trams”

På ytan är ”Hotell Vita hästen” rätt tramsig, tycker både skådespelare Stina Ekblad och regissör Staffan Valdemar Holm. Handlingen är simpel: Leopold är hovmästare på värdshuset Vita hästen. Han är kär i värdshusvärdinnan Josepha, som spelas av Stina Ekblad. Hon avvisar honom eftersom hon är kär i doktor Siedler. Ungefär så.

– Du hör ju själv, det är trams. Men det är trevligt trams. Det är trams som man kan göra något av genom att undersöka vad som finns där bakom. Men det finns inga gestaltande texter, och att gå från ”Trojanskorna”, som jag spelar på Dramaten just nu, till det här… ja, det finns nog inget större steg. Från världsdramatik till värdshusvärdinna. Kontrasterna gör att jag verkligen känner att mitt liv är rikt. För det är klart att jag tar mig an Josepha på samma sätt som jag tar mig Hekabe i ”Trojanskorna”. Vem är Josepha? Vad vill hon? Vad säger hon mig, och därmed publiken?

Säger Stina Ekblad med den karaktäristiska rösten. Lugn och djup. Och finlandssvenskan på det. Hon är självklar och verbal, men också poetisk i sina svar på frågorna. Hon talar i hela meningar som jag kan skriva ner precis som de är, noterar jag när jag senare lyssnar igenom det inspelade samtalet.

”Hon är som jag”

Men vem är egentligen Josepha, den roll som Stina Ekblad spelar?

– Hon är föreståndare på värdshuset, det är hon som bestämmer och därmed är hon en maktperson. Det är roligt, för det finns ju en kraft i det. När människor frågar hur mina rollkaraktärer är så brukar jag svara: ”Hon är som jag, och genom mig så ska hon bli som du”. Jag är övertygad om att allt finns i mig, för jag är människa och skådespelare.

”Vita hästen” är skriven 1930, en tid då nationalismen började övergå till nationalsocial