”vi sa – nu kan vi dö, vi har fått allt”

11 min läsning

TRÖSTRIK Vi är många som har hämtat tröst i Marie-Louise Ekmans förra bok, den om när livspartnern och skådespelaren Gösta Ekman var sjuk i cancer. I den nya boken har hon öppnat hans dagböcker från ungdomsåren, och varvar dagboksanteckningar med egna minnen från hans sista dygn i livet.

AV ANNA WAHLGREN FOTO PETER KNUTSON

Marie-Louise Ekman

Att vistas i Marie-Louises ateljé är lite av en konstupplevelse. Den är fylld till bristningsgränsen. Dockor och gamla leksaker trängs på hyllorna. På en hylla tronar en uppstoppad räv. Här är en explosion av prylar, samtidigt är det ordning och reda.

Vi ses i Marie-Louise Ekmans ateljé på Södermalm i Stockholm. På ett staffli står en målning som ännu inte har hunnit torka. Marie-Louise är rädd att Peter, fotografen, ska få färg på kläderna, jag är mer rädd att han ska råka välta tavlan när han letar vinklar till sina bilder. Vi befinner oss ju trots allt hos en av Sveriges mest kända konstnärer, vars konst klubbas för hundratusentals kronor på auktionsverken.

I snart sex decennier har Marie-Louise Ekman varit en betydelsefull person i svenskt kulturliv. Hon har varit rektor på Konsthögskolan och chef för Dramaten. Gjort ett dussintal filmer och haft en separatutställning på Moderna museet. Hon har till och med prisats av kungen för sina insatser för svenskt kulturliv. Vem hade anat att det skulle bli så? Marie-Louise Ekman rycker på axlarna. Knappast hennes föräldrar, och inte hon själv. Och absolut inte hennes lärare. Skoltiden får nog betraktas som ett misslyckande, hon lyckades till och med bli relegerad från Anders Beckmans skola – trots att hennes far betalat för att hon skulle få gå där. Livets resa är ofta lång, och ibland snårig. Det visar också Göstas dagböcker, påpekar Marie-Louise.

Nu har det gått över sex år sedan Gösta Ekman dog. I nya boken har Marie-Louise Ekman öppnat sin makes dagböcker från 1950-, 60-, och 70-talen. Anteckningarna signerade den unge Gösta rymmer svärta och sorg, men också Göstas karaktäristiska humor och tajming, och inte minst: ett självmordsförsök.

Deprimerad och grandios

– Gösta beskriver så otroligt bra och innerligt hur det är att vara en ofärdig människa. Han är oerhört osäker. Han vet inte vad han vill bli, eller vad han ska göra av livet. Han är deprimerad, men på samma gång grandios. En ung människa har ju enorma drömmar om vad som ska hända i framtiden, men självförtroendet är lågt. Han hade aldrig kunnat föreställa sig att han en gång skulle bli en framgångsrik skådespelare och att han



Denna artikel är publicerad i...

Liknande artiklar

Liknande artiklar