I år är det 500 år sedan Gustav Vasa valdes till kung. Många kungar har passerat sedan dess, och historierna känner vi – eller? Vi bad historieprofessor Dick Harrison att berätta något mindre känt om åtta kungligheter. Del 3: Drottning Kristina.
AV DICK HARRISON MÅLNING JACOB HEINRICH ELBFAS / NATIONALMUSEUM
Drottning Kristina har gått till historien som en stor kulturmecenat. Hon importerade lärda män till Stockholm – däribland René Descartes, som inte tålde klimatet och avled efter några månader – och när hon residerade i Rom byggde hon upp en kunglig akademi som ägnade sig åt diskussioner om språk, poesi, naturvetenskap, astrologi, filosofi och mycket annat. Akademin blev en mötesplats för en betydande del av det intellektuella Rom. Dessutom grundade hon en teater och finansierade tonsättare som Arcangelo Corelli och Alessandro Scarlatti. Men Kristina var inte bara välgörare utan också en icke oäven kulturproducent i sin egen person.
Intellektuellt överlägsen
Under åren kring 1680 började Kristina skriva på sin självbiografi (på franska), som dessvärre bara kom att behandla barndomen. Hon har också efterlämnat aforismer efter franskt mönster, närmast efter inspiration av mästaren La Rochefoucauld, vilka samlades i två böcker, L’Ouvrage de Loisir och Les Sentiments Héroïques. Utöver detta skrev hon historiska uppsatser om Alexander den store och Julius Caesar, en redogörelse för Amaranterbalen 1653 och en skrift om ätten Vasas historia. Drottningens sista verk, som handlade om Sveriges forna vapen, skrev hon på italienska år 1687. Intellektuellt sett var Kristina överlägsen flertalet av dåtidens monarker, något som också erkändes av folk som annars inte hade någon större anledning att berömma henne.
Mot kvinnlig tronföljd
Till saken hör också att Kristinas självbiografi innehåller många
