Lotte Ivarson Sandén, chefredaktör lotte.ivarson.sanden@icakuriren.se Icakuriren, 205 07 Malmö
Välkommen!
Jag tittar på polisdramaserien ”Tunna blå linjen” och börjar fundera över dialekter. Vi minns väl alla den fruktansvärt illa skorrande, norskklingande småländskan som Liv Ullman stod för i ”Utvandrarna”. Max von Sydow var snäppet bättre när han inte ”tyade längre”.
Det finns oändligt många tv-serier som utspelar sig runt om i vårt avlånga land men där i princip alla skådespelare pratar ståkkålmska. I ”Tunna blå linjen” hörs dialekter från norr till söder och från ”orten”, en ganska trovärdig blandning om du frågar mig, men jag är verkligen ingen expert på lokala idiom.
Eftersom min barndom kantades av flyttar mellan olika städer och byar i olika delar av Sverige så har jag ingen utpräglad dialekt. Jag pratar väl numera något slags rikssvenska, en gyllene medelväg mellan särskiljande lokala uttal.
Flytten från Uddevalla till Alfta i Hälsingland var ett språkligt uppvaknande: Hur klarar man sig utan ”änna”, som avslutning på det mesta man säger? Alla ni bohuslänningar där ute förstår garanterat detta dilemma! För att inte tala om hur vitt skilda sätt det finns att uttala färgen ”lila”... Och prova att säga Ingemar Stenmarks efternamn med norrländsk respektive sydsvensk betoning. Maken brukar pika mig när den nordliga betoningen av namn dyker upp så snart jag nämner någon gammal klasskamrat från Hälsingland ...
Men när jag lyssnar på unga människor runtomkring mig så tycks dialekter inte längre vara en självklarhet. Påverkan frå
