Torterade konstnären sina unga modeller för att deras tårar skulle rinna? Och vilar det därför en förbannelse över de tavlor som kallas ”gråtande barn”? Konstverken påstås kunna få hus att fatta eld – men undgår själva lågorna.
Text: Petter Karlsson Foto: TT, Getty Images
TAVLAN HÄNGDE I MILJONTALS SVENSKA HEM
Det hjälpte inte ens att tidningen The Sun 1985 lät elda upp 2 500 inskickade målningar för att bevisa att de minsann kunde brinna.
Skräcken hade redan kopplat grepp om England.
För oavsett vad man ansåg om kvaliteten på de tavlor av gråtande barn som på sistone hade invaderat miljontals hem, så fanns det plötsligt anledning att känna djup olust.
Bakgrunden var en artikel om ett gift par i Rotherham, Ron och Mary Hall, som i resterna av sitt nerbrunna hus hade lyckats rota fram ett enda oskadat föremål:
En tavla av den italienska konstnären Bruno Amadio.
Nu spred sig ryktet att detsamma skulle ha varit fallet i en rad olika eldsvådor runt om i landet.
Trots den enorma hettan hade alla tavlor med gråtande barn överlevt som genom ett mirakel.
Om nu inte The crying boys – som de kallades i (dåvarande) drottningdömet – själva var orsaken till bränderna?!
Ja, den senare insikten drabbade nu landet som en chock.
The Sun fullkomligt överöstes med brev och telefonsamtal från mer eller mindre hysteriska personer som påstod sig varit med om liknande händelser.
Vittnesmål kom också från till synes pålitliga brandmän som kunde svära på att en oproportionerlig mängd av alla brunna hus i deras distrikt haft gråtande barn på väggarna.
Varvid en lika bisarr som gåtfull historia nu rullades upp:
DE TAVLOR SOM på 1970-talet hade gått ut i massupplagor över Europa, inte minst till Sverige, hade sitt ursprung i en undanskymd ateljé i staden Padua i norra Italien.
Den 15 januari 1911 hade i trakten fötts en man vid namn Bruno Amadio, som förgäves försökte leva på sin konst. Det var först när han på 1950-talet, under pseudonymen ”Giovanni Bragolin”, målade en liten ledsen grabb med smuts och tårar på kinderna, som saker började hända.
Lätt skamsen betraktade Amadio sitt verk och fann det nästan pinsamt sentimentalt, kitschigt och insmickrande.
Men när han råkade visa det för några grannar, fann de det istället djupt rörande, tragiskt och mänskligt.
Plötsligt ville många i
