Stöld, fosterfördrivning, prostitution och lösdriveri … Listan på lagöverträdelser kan göras lång. Polisen har sedan drygt 150 år tillbaka fotograferat landets förövare – ofta utsatta och fattiga människor som begått brott eller hotat ordningen. Polisfotografiet är och har varit ett verktyg för att fälla eller fria, lösa eller förhindra ett brott.
Text: Anna-Karin Worland, Veronica Trajkovski Malheden Foto: Polismuseet, Stockholms stadsarkiv, RIksarkivet, Getty Images
Redan på 1870-talet började polisen i Sverige anlita professionella fotografer för att systematiskt fotografera häktade och straffade personer samt personer som skulle utvisas eller som sågs som misstänkta för framtiden. Det kallades signalementsfotografier och på kortets baksida noterades namn, födelseort, hemort, kroppsmått, ansiktsform och speciella kännetecken, som tatueringar, ärr, leverfläckar, vårtor eller om personen saknade någon kroppsdel.
Tatueringar har alltid spelat en viktig roll i polisens arbete med att identifiera människor. 1893 utfärdade föreståndaren för polisens detektivavdelning i Stockholm ett direktiv om att signalement systematiskt skulle tas på gripna personer, och 1906 öppnade ett signalementskontor i Stockholm.
Idag är polisens signalementsregister digitaliserat och det fyller fortfarande en mycket viktig funktion vid identifiering.
Ofta fattiga
Människorna bakom brotten under 1800-talets slut och 1900-talets början var i de flesta fall mycket fattiga. Utan socialt skyddsnät kunde ekonomin haverera totalt vid sjukdom, arbetslöshet, om familjen utökades med fler barn eller om en kvinna blev med barn utanför äktenskapet. Stöld blev ofta en sista utväg för att överleva. Liksom lösdriveri och fosterfördrivning var det fattigdomsbrott. Till den sista utvägen hörde också prostitution, även om det inte var brottsligt. Hundratusentals människor dokumenterades med foton, fingeravtryck och biografiska bakgrundsfakta.
Kvinnor som försörjde sig på prostitution var bland de första att dokumenteras på bild även om det inte var brottsligt. Här handlade det snarare om att det spred könssjukdomar, exempelvis syfilis, och det var det som man såg som problemet – inte kvinnornas situation.
För att råda bot på spridningen av syfilis infördes 1847 reglementeringen, ett kontrollsystem för att registrera och övervaka de kvinnor som försörjde sig på prostitution. De blev inskrivna på en besiktningsbyrå där de regelbundet tvingades genomgå gynek
