Ett verk av galna hednapräster? Gåtfulla krafter i underjorden? På ett trådsmalt näs i Östersjön har verkligheten på ett oförklarligt sätt blivit helt vriden.
Text: Petter Karlsson
Eftersom människor bodde här redan på stenåldern har det spekulerats i att träden förtrollats av hedniska offer och ogudaktiga riter.
För ingen har riktigt lyckats kunna förklara ”den berusade skogen” i Kruglaya-dynen på Kuriska näset, 30 mil öster om svenska kusten.
Eller kanske ”de vansinniga träden” är ett mera passande namn?
Den som skräms av det mystiska och gåtfulla bör nämligen undvika platsen, åtminstone när skymningen faller och det stora vemodet rullar in från havet.
Det är då de säregna stammarna på allvar tycks ha drabbats av kramp.
Då tycks de vrida sig i konvulsioner; en tyst kamp mot osynliga krafter från dimman, från marken, från vinden, från himlen – eller kanske från något betydligt mera naturvidrigt och otäckt?
Bisarrt naturfenomen
Några ser ut som om de drabbats av engelska sjukan. Några är formade som knutar, andra som ringar, spiraler eller hjärtan.
Platsen för det tysta dramat är i sig ett naturfenomen av det mera bisarra slaget.
Kuriska näset är en tio mil lång – men på sitt smalaste ställe endast 400 meter bred – landremsa, till största delen bestående av sand.
Österut har den bildat en trekantig insjö som i årtusenden har erbjudit gott fiske och lugnare vatten.
På den bågformade formationen har människor i sin tur levt i tusentals år som fiskare, jägare och samlare av bärnsten.
Vikingarna kallade platsen Kurland efter kurerna – ett folkslag som tros ha slagit sig ner på näset på 400-talet och snabbt gjorde sig kända som skickliga sjöfarare och blodtörstiga pirater.
Gamla skrifter hävdar bland annat att den svenske konungen Sigurd Ring på 700-talet tvingades försvara nuvarande Skåne mot den stammens vildsinta härjningar.
Först 1266 blev kurerna kuvade och passiviserade av Tyska ordens riddare, och sedan dess har Kuriska näset varit en plats med få invånare – mest beroende på den svåra kampen mot den obönhörliga flygsanden.
Att samma vind som ständigt får landskapet att byta skepnad skulle ha format ”den berusande skogen��
