Hösten 1979 fanns 50 patienter på Östra sjukhusets långvårdsavdelning 26 i Malmö. Tre månader senare var bara 23 av dem i livet. Det krävdes lång tid och många märkliga sammanträffanden innan personal och chefer till slut förstod vad som uppenbarligen pågått mitt framför ögonen på dem.
Text: Martin Borg Foto: Getty Images, Sydsvenskan/Historisk Bildbyrå
Massmordet i Malmö
Fredagen den 12 januari 1979 kallades klinikchef Britta Törnblom till avdelning 26 på Östra sjukhuset i Malmö. En 93-årig kvinnlig patient, Elsa Jönsson, klagade högljutt över att någon gett henne gift att dricka. Hon skrek att tungan var alldeles uppfrätt och hon hade tydliga frätskador i mungiporna. Alla i rummet kunde dessutom känna en skarp doft av rengöringsmedel och när de fick lukta på kvinnans andedräkt var de överens om att det rörde sig om Gevisol, ett starkt frätande medel som användes för rengöring och desinficering av sängar och rullstolar.
Törnblom insåg med fasa hur avdelningens alla liknande dödsfall gått till. Hon beordrade all personal att stanna på avdelningen och kontaktade omgående sjukhusledningen.
När polisen anlände visade det sig snart att 27 åldringar dött de senaste månaderna, de flesta i en obehaglig kvävningsdöd. Många av dem hade haft röda strimmor i huden nedåt hakan och halsen och polisen fick veta att misstankarna mot en 18-årig beredskapsarbetare, Anders, stärkts under eftermiddagen. Även i två andra liknande sjukdomsfall var det han som slagit larm.
Tillfälligt anställd
Klockan 18 hämtades Anders till förhör. Han hade varit tillfälligt anställd i ett par månader och från första stund uppträtt avvikande. Han klarade inte av arbetsuppgifterna, hade stora sociala svårigheter och gick mest för sig själv. Den pressade personalen kunde inte lita på honom och var till slut nöjd om han helt enkelt höll sig undan.
Anders nekade först till att ha något med dödsfallen att göra. För att skapa förtroende lät polisen honom berätta om sin uppväxt, skolgång och tidigare anställningar, och efter hand försvann nervositeten. Han sa då att han tyckte mycket synd om patienterna och att han liksom den övriga personalen omedelbart känt igen Gevisoldoften. När han pressades på vad som hänt sa han att han sett en annan patient inne på rummet just innan Elsa blev dålig. Förhörsledarna nickade försiktigt utan att ifrågasätta. När
