Att som ogift få barn sågs länge som den största katastrofen som kunde drabba en kvinna. Det fick en del kvinnor att passera alla gränser – allt för att undvika upptäckt ...
Text: Anne-Marie Nilsson Foto: Wikimedia Commons
Kerstin brände upp bevisen för sitt brott
Det var en mörk septembernatt år 1682 i byn Österbor i Österfärnebo socken. I Oluf Perssons gård hade alla gått och lagt sig.
I härbret låg hans döttrar Annika och Karin i samma säng som pigan Kerstin Andersdotter. Pigan hade samma dag kommit hem efter att ha varit i fäboden hela sommaren. Gårdsfolket hade tittat menande på hennes mage, som var betydligt tjockare än i våras. Själv klagade Kerstin bara på att hon hade så ont i ryggen. Hon trodde att hon hade dragit på sig något ont uppe i fäboden.
Framåt natten vaknade flickorna av Kerstins kvidande. Hon vred och vände sig och till slut steg hon upp och gick ut utan att säga något. Systrarna låg och pratade länge, undrade vart Kerstin tagit vägen. De skulle precis somna om när Kerstin kom tillbaka och lade sig.
De frågade var hon varit och hon svarade att hon varit ute på backen bara. Hon fortsatte att kvida och stöna, men flickorna somnade ändå till slut.
Födde i ladan
Vad hade då Kerstin haft för sig egentligen? Smärtan i ryggen blev så outhärdlig att hon måste upp och röra på sig. Hon hade nog snuddat vid tanken på att hon var med barn, men hon kunde inte tro det. För även om hon låtit drängen Erik Persson sova hos sig några gånger så hade de ju inte haft något okyskt umgänge. Det var åtminstone den sanning hon envist och hårt höll fast vid.
I mörkret trevade sig Kerstin fram till ladugården och där inne kände hon hur fostret föll ifrån henne där hon stod. Hon kunde inte se någonting men kände sig för på golvet och lindade in den livlösa kroppen i en trasa.
Hur hon gjorde med navelsträngen vet ingen. Inte heller om det var en flicka eller en pojke, eller ens om det levde eller var dött. Det var ett barn som ingen någonsin såg, för nu låg det i en trasa och Kerstin bar det till badstugan och lade det i den stora ugnen, längst in. Hon hade hört sägas att om ett foster föds utan liv, då ska man bränna det. Det var åtminstone vad hon hävdade i rätten när allt blev uppenbarat. Och i badstugan, visste Kerstin, skulle det eldas dagen därpå, för man skulle torka säd där.
Gjorde upp eld
Det blev morgon och
