Plötsligt ringde telefonen hemma hos Lilly Lindeström och atmosfären gick med ens från förväntansfull till dyster. Trots det frågade Mimmi inte vem det var som ringde. Det skulle visa sig att det var liemannen som stämde träff med Lilly.
Text: Andreas Jemn Foto: Polisen, Polismuseet
OLÖST FALL Vampyrmordet 1932
Lilly Lindeströms köksfönster stod lite öppet. Vårluften drog in genom den smala fönsterglipan i fönstret och Lilly Lindeström andades in den friska luften och tog sedan en djup klunk av det varma kaffet.
Hon tittade på sin väninna Mimmi, som satt på andra sidan bordet. Hon satt och tittade ut genom fönstret, ner mot folkvimlet på Sankt Eriksplan. De två unga kvinnorna bodde i Atlasområdet i Stockholm.
Ikväll var det valborgsmässoafton och stockholmarna skulle, precis som resten av Sveriges befolkning, sjunga in våren och städa ut vintern. Det hade varit en kall vinter. Lilly kände sig hoppfull. Kanske skulle den här våren bli den nystart hon hoppades på, början på ett nytt liv. Hon hade under en kortare tid försörjt sig som prostituerad och var känd under namnet ”Skånska Lilly”.
Ikväll skulle Mimmi och Lilly träffa två andra väninnor. Tillsammans planerade tjejgänget att lyssna på radio och sedan kanske spatsera upp till Djurgården för att se om det fanns några stiliga och trevliga kavaljerer där.
Egentligen hade tjejerna tänkt vara lediga ikväll och bara gå ut och ha roligt tillsammans, men så ringde telefonen.
Lilly hade både radio och telefon.
Och ett telefonsamtal, det visste båda tjejerna, betydde oftast arbete, och det var väldigt svårt att säga nej till pengar när det erbjöds. De båda tjejerna var i behov av pengar.
Lilly reste sig upp och himlade med ögonen mot Mimmi, som nickade medhållande till svar. Sedan lyfte hon luren och svarade medan Mimmi fortsatte att spana på människorna nere på gatan.
I bakgrunden hörde hon Lilly skratta lite retsamt.
– Ja, kanske det kanske, sa hon och skrattade till igen.
Mimmi förstod att det var en kund som ville komma på besök.
Lät irriterad
Det var inte vem som helst som fick Lillys telefonnummer, utan det var bara de bästa och mest trogna kunderna hon gav ut numret till.
Mimmi märkte snart att det här inte var någon av de män Lilly brukade träffa, för plötsligt lät hennes röst mörkare. Hon lät inte rädd utan snarare en aning irriterad.
Mimmi slutade för ett ögonblick att stirra på förbipasserande och vände blicken mot väninnan, som nu stod alldeles stilla och stirrade in i väggen.
– Men jag känner inte dig, sa Lilly kort och lite avståndstagande.
Efter
