För att skapa ett Utopia knuffade de sin kapten överbord. Men drömmen om paradiset försvann i ett kaos av mord, sjukdomar och våldtäkter. 244 år senare lever det mörka arvet från myteriet på Bounty fortfarande kvar på en liten ö i Stilla havet.
Text: Petter Karlsson Foto: Getty Images, Wikimedia Commons
Så gick det efter myteriet på Bounty
Allt tycks ha börjat med ett löjligt gräl om en försvunnen kokosnöt.
”Du har stulit den”, sa kapten William Bligh och pekade anklagande mot sin understyrman Fletcher Christian.
”Inte alls”, svarade denne och kände hur en sedan länge ansamlad vrede bubblade upp till ytan.
Nu hade den förhatlige plågoanden slutligen gått för långt.
I två år hade kapten Bligh fört en strikt regim på sitt fartyg. ”Ingen har behövt piskas” skrev han visserligen stolt i sin loggbok. Men många kunde vittna om ett ledarskap byggt på terror.
Som många mobbare hade Bligh vanan att utse en ensam stackare i taget som sitt offer. Denne fick sedan schavottera inför övriga manskapet.
Att ta sig ton mot högste chefen var både farligt och försåtligt. Kapten Bligh glömde inget och ingen.
Som straff för den saknade kokosnöten skar han denna dag ner allas matranson till hälften.
”Tisdag 28 april 1789” hade den 32-årige Bligh skrivit i sin loggbok denna ödesdigra märkesdag.
Senare samma år skulle den franska revolutionen skörda över 50 000 människoliv.
Men även på ett till synes fredligt engelskt fraktskepp med namnet HMS Bounty kokade det i leden. Den 9 oktober 1787 hade fartyget seglat ur Themsen och satt kurs mot Söderhavet.
På väg till kolonin Antillerna lade man till på Tahiti och fyllde lastrummet med 1 015 brödfruktträd, en gåva från öns kung. Frukterna skulle omsider bli mat åt slavar, var det tänkt.
Stelbent kapten
Och till Tahiti tycks allting ha gått enligt planerna – förutom att många i besättningen retade sig på sin kaptens halsstarriga fyrkantighet.
Bligh var en typisk representant för den brittiska officerskåren: plikttrogen, noggrann och med en ständig ”stiff upper lip” i avgörande situationer. Men också stelbent, byråkratisk, känslokall och noga med hierarkin.
Den som reagerade starkast mot översittarfasonerna var den tio år yngre Fletcher Christian, själv från en välbärgad familj på Isle of Man. Efter att ha legat i fyra veckor i Tahiti och lastat brödfruktträd hade både han och övriga manskapet fått smak på ett bättre och skönare liv.
Kontrasten mellan den paradisiska söderhavsön och livet ombord var påtaglig. Var det
