I stadens fattigkvarter kallades hon Goda Mie för att hon var så snäll och alltid ställde upp. Hon passade barn och vårdade sjuka. Och hon hjälpte mer än gärna till att ordna allt inför människors begravningar …
Text: Emma Bergman Foto: Wikimedia Commons
År 1883 var staden Leiden i Nederländerna berömd för sitt universitet och för sina många industrier. Men staden hade också stora arbetarkvarter där svält, sjukdomar och döden var en ständig gäst. För att slippa skammen av en fattigbegravning tecknade alla arbetare som kunde en begravningsförsäkring, en så kallad livförsäkring.
I en trång lägenhet i slummen bodde paret Maria och Hendrik Frankhuizen tillsammans med sin lille son som döpts efter pappan. Lördagseftermiddagen den 8 december 1883 skulle familjen göra en liten utflykt. Innan de gick gjorde Maria i ordning en gryta med gröt tills de kom tillbaka.
När familjen var borta märkte en granne att Marias svägerska, tvätterskan Maria Swanenburg, Goda Mie kallad, gick in hos Frankhuizens en kort stund innan hon raskt lämnade huset.
På kvällen kom familjen hem, och gröten slevades upp på tallrikarna. Den smakade konstigt men pappa Hendrik tvingade sig att äta upp allt – mat var ju dyrt. Maria åt en halv portion innan hon kastade resten av gröten, men då hade den lille redan fått några skedar.
En timme senare drabbades Hendrik av brännande smärtor i mage och hals och kräktes våldsamt. Lillen hostade blodigt slem och fick blåsor och sår kring munnen. När morgonen kom var även Maria sjuk. En släkting sprang för att hämta en fattigläkare. Men det dröjde till torsdagen innan läkaren behagade komma. Då var Maria och barnet redan döda, trots det struntade läkaren i att undersöka Hendrik.
Fattade misstanke
Dagen därpå stapplade Hendrik, stödd på sin gamla mors arm, till en annan doktor, Wijnand Rutgers van der Loeff, som misstänkte arsenikförgiftning. Hendrik lades in på sjukhus men hans liv stod inte att rädda. Det enda som doktorn nu kunde göra för familjen var att se till att kropparna obducerades noggrant.
Snart kom poliskonstaplar till fattigkvarteren och ställde frågor om familjen Frankhuizen, och de fick nys om att Goda Mie besökt familjens lägenhet.
När konstaplarna förhörde sig närmare om tvätterskan fick de veta att hon var en hjälpsam och vänlig kvinna som alltid var beredd att passa barn och springa ärenden. Men en sak fick konstaplarna att studsa till. En del hade lagt märke till att Mie ofta tec
