Ingen förstod vem den förolyckade gruvdrängen var. Tills en äldre dam fick syn på liket och kände igen sin forne fästman ”Fet-Mats” som försvunnit 42 år tidigare från Falu gruva i Falun. För 300 år sedan blev en svensk mumie en världssensation och en operahjälte.
Text: Petter Karlsson Foto: Petter Karlsson, Wikimedia Commons
”Fet-Mats” försvann spårlöst
Idag står en modell av Fet-Mats i Falu gruva i Falun.
Både skräckförfattaren E T A Hoffman och kompositören Richard Wagner inspirerades av hans gruvliga (!) öde. Inte illa för en fattig och föräldralös dalpojke, kan man tycka.
Men Mats Israelssons liv – och speciellt hans död – tillhör rätteligen de mera bisarra.
I mars 1677 försvann han spårlöst.
Den 2 december 1719 återfanns han – och det verkade knappt ha gått två veckor mellan händelserna.
För Fet-Mats – eller Stor-Mats som han också kallades – var ett förunderligt välbevarat lik.
Ja, kollegorna som gjorde fyndet i ett vattenfyllt schakt tyckte han såg så rosig och frisk ut att de tog för givet att olyckan måste ha inträffat alldeles nyss.
”Bägge benen allenast äro avslagne, men ansiktet, armar, händer, över och under kläder icke den ringaste förruttnelse varit underkastade utan äro ännu behållne” som det stod i en rapport.
Problemet var bara att ingen gruvarbetare saknades.
Först när kroppen hamnade på en sorts lit de parad vid gruvtingets sammanträde åtta dagar senare igenkändes den av en gammal kvinna vid namn Margareta Olsdotter.
”Men herregud, det är ju min Mats!” sa hon. ”Vi skulle ju just till att gifta oss när han försvann.”
Hård som sten
Vad som egentligen hade hänt 42 år tidigare är än idag en gåta.
Vissa säger att Fet-Mats full, dum och olovandes tog sig ner i gruvan. Andra att han fått i uppdrag att hetta upp en bergvägg för nya brytningar.
Hur som helst måste han ha överraskats av ett ras som märkligt nog ingen tycks ha satt i samband med hans försvinnande.
Kanske hade man dåligt koll på sina anställda. Kanske trodde man att Fet-Mats, som kommit från Boda by i Svärdsjö och anställts av bergsmannen Jonas Pehrsson, helt enkelt dragit sin kos.
Hans smått chockartade återkomst skulle dock utvecklas till en av det tidiga 1700-talets mest omskrivna händelser.
När liket bars upp i ljuset skedde nämligen en ytterst spektakulär metamorfos. Kroppen, som i vattnet verkat alldeles färsk, blev enligt samtida vittnen ”hård som trä” när den torkade.
Ja, några menade att den till och med förvandlats till sten
