Landsvägarnas drottning

Avsnitt 9 av 12

Jag hör på honom hur svårt det är att berätta, men att han samtidigt vill förklara. Det är svårt att ta in att mamma skulle ha gjort det frivilligt.

– Hon var så svag på slutet. Det minns du väl?

Jag skakar på huvudet för mig själv. Nej, jag har förträngt det. I mina minnen är mamma alltid frisk och glad, även om hon tappade håret så knöt hon på sig färgglada sjaletter och stretade vidare med sina sysslor.

– Hon låg ju mycket i kökssoffan, fortsätter pappa och då minns jag plötsligt hur blek och tunn hon var, som en fågel, med ett matt leende och den vita kräksbunken bredvid sig.

– Ja, svarar jag. Det kommer jag ihåg.

– Hon älskade den där jäkla bilen. Jag tror att hon ville känna sig fri. En sista gång.

För mitt inre ser jag mamma i sin senapsgula kofta, med en sjalett om huvudet och händerna stadigt om ratten. Hon valde att dö på vägen i stället för att tyna bort i en sjukhussäng. Hade jag gjort samma val, om det hade gått lika långt för mig? Det är omöjligt att svara på. Tårarna rinner nedför kinderna och blandar sig med snor och snörvel. Jag vill vara hos pappa i Edsbyn nu, inte här ensam i bussen.

– Jag kan komma förbi så kan vi prata om allt, pappa. Men först måste jag hem till Simon. Och bussen har gått sönder så jag måste laga den. Han återfår sin vanliga röst.

– Vad säger du, har bussen gått sönder?

– Äsch, jag råkade köra ner i diket bara.

– Har du någon som hjälper dig upp?

– Jag tänkte ringa bärgningsbilen i morgon.

– Jaha. Ja de borde väl kunna hjälpa till, tycker man. Även om de inte är statliga. Det borde vara en myndighet som sköter det där, inte marknadskrafterna.

Jag ler och torkar tårarna. Fokus på det praktiska och politiska, så håller man igång samtalet med pappa. Aldrig känslor. Men så säger han plötsligt:

– Jag har alltid brottats med dåligt samvete för det här med mamma. Jag vet inte om det var rätt att säga som jag sa.

Jag nickar och försöker tänka ut ett bra svar.

– Jag vet inte. Det är