Stranden är tom på folk när hon får ett infall att kasta av sig alla kläder och ta ett morgondopp. Men vad Lena inte är beredd på är mannen som kommer gående emot henne, just som hon är på väg upp ur vattnet. Vad ska hon nu ta sig till?
AV JOHANNE ERIKSEN ILL: MIDJOURNEY
En novell om att stå med byxorna nere
Om man stod helt stilla och lyssnade kunde man höra vågornas kluckande. Lena slöt ögonlocken och njöt av att stå där vid strandkanten med bara fötter i den mjuka sanden och känna solens varma strålar på huden.
”Det här är livet”, tänkte hon och lät axlarna sjunka ner. Huvudvärken flöt bildligt talat bort över vattenytan, och borta var även nedstämdheten över att tillbringa semestern ensam i Sverige. Hon försökte förtränga den saftiga verkstadsräkningen hon fått när hon hämtat ut sin gamla bil. Utgiften hade inneburit att hon blev tvungen att avboka den planerade resan till Italien med väninnan Julia och hennes man. Fakturan hade krossat varje dröm om solen i södern i trevligt sällskap.
Räddningen kom när Julia erbjöd henne att låna deras sommarstuga i några veckor. Och nu stod hon här och önskade sig inte någonting annat medan hon skickade en tacksam tanke till Julia. ”Det finns verkligen inget bättre än en sommardag i Sverige”, tänkte hon och bestämde sig för att cykla ner till hamnen senare under dagen för att köpa en glass med vispgrädde och sylt. Var det semester eller var det semester? Jo, det var det, och då fick man gärna äta glass varje dag.
Hon tittade ner på sin kropp och drog reflexmässigt in magen. ”Ärligt talat”, tänkte hon. ”Med tanke på att jag är 62 år är det inte så illa. Nu ska jag njuta av min semester till fullo och göra precis vad jag vill!”
Men frågan var – vad ville hon göra? Att ta ett morgondopp var det första som dök upp i huvudet. Varför i hela världen hade hon inte tagit med sig badkläder och handduk ner till stranden? Det var dumt.
Efter den första natten i stugan hade hon vaknat väldigt tidigt och känt sig nedstämd. Hon hade läst i en veckotidning att nedstämdhet skulle promeneras bort. Ett steg framåt – marsch! Eller så skulle man hoppa upp på cykeln och trampa iväg.
Hon stod en stund och följde vattnets små rörelser med blicken. ”Kom nu”, kluckade det till henne. ”Kom ut hit. Det är precis vad du behöver.” Lena såg sig omkring. Ingen här, ingen där. ”Gör det”, sa hon till sig själv. ”Släng av dig kläderna och ho
