Hur mycket jag än anstränger mig tycker mamma att allt jag gör är värdelöst.
Jag har länge försökt förneka att min familj skämmer ut mig. Kanske för att mina föräldrar och min bror är de enda släktingar jag har i den här delen av landet.
I många år flyttade jag runt och hade inte mycket kontakt med dem, men efter att pappa fått en hjärtinfarkt och jag blivit arbetslös flyttade jag tillbaka till min hemstad.
Det är snart fem år sedan och jag ångrar mig bittert. Allt jag flydde från finns kvar. Min familj fortsatte på samma sätt som om jag aldrig hade varit borta.
Jag avskyr att ha kalas. Mamma tycker inte att det jag gör och bjuder på är fint nog för min brors familj. Det spelar ingen roll hur jag än anstränger mig. Bjuder jag på glass är det fel smak. Finns det läsk är det fel sort. Oavsett vad jag serverar är det värdelöst och mamma springer iväg till närmsta affär för att handla något annat.
Detta har hon gjort inför mina vänner. Det har sårat mig djupt och är också oerhört kränkande. Men jag har försökt att stå ut för familjefridens skull. Varje gång jag har försökt prata med min mamma har det tagit stopp. Det är lättare att prata med en vägg.
Man skulle nog kunna tro att min familj betraktar mig som mindre vetande. Men jag är den som har pluggat mest, bott på olika platser i landet och utomlands och anses av dem som känner mig som både begåvad och humoristisk. Men allt detta gäller i andra kretsar, inte i min familj.
Jag har verkligen försökt att berätta för min mamma hur jag känner, men hon tar som sagt inte in ett dugg. Jag har skällt, gapat och skrikit och försökt prata snällt. Ingenting hjälper och nu har jag gett upp. Och nu har jag rotat mig i min gamla hemstad igen, vilket gör det svårt att flytta. Det tar tid att bygga upp en bekantskapskr
