Landsvägarnas drottning

Avsnitt 8 av 12

På väg ner mot Älvdalen stannar vi för en flock renar som verkar ha somnat mitt i vägen. Jag tutar och de skingras snabbt när bussens kompressorhorn bräker ut signalen. Natten har inte bjudit på mycket sömn, bara ett par sammanhållna timmar mellan Zeynabs snarkattacker. Nu blånekar hon till att hon skulle snarka.

– Men det kan du knappast veta säkert eftersom du sover, eller hur? kontrar jag.

– Jag vet.

– Du vet tydligen en massa saker, du Zeynab.

Hon knackar på sin tinning.

– Synsk.

Det orkar jag inte argumentera mot en gång till. Min fotsula pressar mot gaspedalen, jag tar tagit av mig träskorna och kör barfota. Vi följer en skummande fors som rinner söderut. Mobilen återfår täckningen när vi kör igenom en by och ett sms trillar in: ”Är allt bra?” från Mårten.

Så kommer en notis om att han försökt ringa mig tre gånger. Så ett till sms: ”Ring mig när du ser det här!”

Jag tar upp mobilen, men täckningen har gått förlorad igen. En vit Cadillac glider förbi oss i en nedförsbacke, sedan kommer en blänkande svart Buick i full fart och några minuter senare en turkos bubbla med öppen taklucka. Basgången till Bad Moon Rising strömmar ur den lilla bilen när den kör om.

– Vad mycket veteranbilar, säger jag.

– Det är för marknaden.

– Vadå för marknad? Det har du inte sagt något om.

– Det är marknad för sådan där nostalgisk bil. Hela Älvdalen. Sedan, vad heter det … cruising! Jättebra business för dig. Många kvinnor har tråkigt, gubbarna bara pillar på skruvar.

Man får ändå ge Zeynab att hon har ett gott affärssinne. Hon har dessutom fixat en jättebra plats för bussen utanför sin brors frisörsalong, där vi får kaffe och en strömsladd. Jag tar kaffet med mig ut och ser mig omkring i samhället.

Hittills har alla orter jag stannat på varit sådana jag åtminstone passerat förut, men jag har aldrig varit i Älvdalen tidigare. Centrum utgörs av en lång gågata med ett par affärer, ett gitarrmuseum, en kyrka och ett konditori. Veteranb