Begravningsexperten:vi lever för långt ifrån döden

4 min läsning

Förr både föddes och dog vi i hemmet. Döden var ständigt närvarande. – I dag har vi inte riktigt tid med döden, säger Conny Sohlberg, bergravningsentreprenör och borgerlig officiant.

AV ELEONOR BJÖRCH LOWE FOTO: TT, FONUS, PRIVAT

En majoritet i undersökningen Svenskarna och döden har aldrig pratat med sina föräldrar om hur de skulle vilja ha sin begravning.

Nära varannan kvinna tänker på döden minst en gång i veckan. Ändå har 65 procent av svenskarna aldrig pratat med sina föräldrar om hur de vill ha sin begravning. Den nya rapporten Svenskarna och döden visar också att fler än hälften tycker att det är svårt att veta hur man ska bete sig runt en person som sörjer.

Vad beror det på att vi är så obekväma runt döden?

– Vi är extremt sekulariserade i Sverige, och skjuter döden ifrån oss, säger Conny Sohlberg, begravningsentreprenör på Fonus samt borgerlig officiant.

Förr var döden närvarande i allt. Vi både föddes och dog i hemmet och var det vinter och tjäle i marken kunde den avlidne stanna kvar i hemmet under en lång tid. Grannar, vänner och släktingar kom för att ta ett sista farväl och visa sin respekt. De närmast sörjande bar ofta sorgband, både innan och efter begravningen, och änkan gick svartklädd upp till ett år efter dödsfallet.

– Bandet var också användbart för vänner och bekanta, som kunde se när någon befann sig i sorg, för att anpassa sitt beteende och visa stöd. I dag är sorgband ovanligt, vilket jag tycker är synd. Jag tror att många behöver hjälp med att närma sig människor i sorg, och då tror jag att någon form av symbol, som ett sorgband, kan underlätta, säger Anders Nilsson, fabrikschef på kisttillverkaren Falköping Träindustri.

Anders Nilsson är även ansvarig för Fonus Begravningsmuseum i Falköping, där man kan följa hur våra begravningsritualer förändrats genom tiderna.

Förr tillverkades till exempel kistan av bysnickaren eller av familjen på gården. Den var måttanpassad och målades oftast i svart. Var det ett barn eller en ung kvinna som gått bort valdes i stället ljusare kistor.

– Först i samband med Olof Palmes begravning 1986, som var en stor tv-sänd begravning, blev det vanligare med vita kistor även för män, berättar Anders Nilsson.

Personliga kistor

I dag väljer många en personlig färg eller utsmyckning av kistan som ska representera den som gått bort. Även borgerliga begravningar – där du är helt fri kring utformningen

Denna artikel är publicerad i...

Liknande artiklar

Liknande artiklar