Våren är snart här

En novell om att sluta vara rädd

Det var som om hennes hjärta stod alldeles stilla i flera sekunder när hon hörde bilen. Den hade kört upp på deras garageinfart. Hon visste det fastän hon stod i köket och inte kunde se garaget, eftersom björken med de redan nästan lummiga grenarna stod i vägen.

Det var Henrik! Han hade kommit tillbaka! Precis som hon vetat. Hon gick ut i hallen och hon kastade en blick i hallspegeln, men visste redan innan att hon såg bra ut. Den djupblå klänningen framhävde hennes ögon och hon var slankare än när han lämnat henne. Hon hade inte kunnat äta.

Genom hallfönstret såg hon bilen och rynkade pannan. Hade han bytt bil? Sedan såg hon och besvikelsen var tung inom henne. Det var bara Willy. Hon lyckades ändå ordna ansiktsdragen tills han ringde på dörren. Hon ville inte visa sin besvikelse ens för familjens gode vän.

– Förlåt att jag kommer oinbjuden, log han och räckte henne tulpanbuketten. Jag tänkte bara höra efter hur du mår.

– Förkylningen är så gott som borta. Men kom in. Jag skulle just äta lunch. Vill du göra mig sällskap?

Hon önskade att han skulle tacka nej till. Hon ville vara i fred med sina tankar och sin väntan. Men han log vänligt.

– Tack, gärna det.

Hon tänkte fråga hur Lena mådde, men hejdade sig. Att diskutera hans exfru skulle säkert bara leda in hans tankar på henne, Clary, och Henrik. Och allt det där ville hon ha för sig själv.

I över 20 år hade Willy varit deras vän. Egentligen var det Clary och Willys syster Beatrice som lärt känna varandra först, men så småningom hade också han kommit in i Clarys bekantskapskrets.

När Lena och Willy skilts tre år tidigare hade det skett lugnt och utan större åthävor.

– Vi gifte oss alldeles för unga, helt enkelt, hade Lena en gång sagt till henne. Vi trodde nog båda att förälskelse kunde överbrygga att vi var alldeles för olika.

Nu hade Lena flyttat till Skåne medan