Lyckan är stor när Linn och hennes familj flyttar in i den nya lägenheten. Dessutom bor det en trevlig, äldre dam i området som de blir vän med. Men hur mår hon egentligen? Varför verkar hon så ledsen?
AV MARIA LINDBERG FOTO: SHUTTERSTOCK/TT, PRIVAT
En novell om saknad
Flyttbilens däck slirar i snöslasket. Äntligen har de kommit fram till rätt gata och rätt port. Linn har tidigare sett fotografier på området när växtlighet och grönska har tagit fart.
– Träden och naturen kommer att väga upp det slitna, säger Linn till sambon Anders och dottern Vivi. Jag längtar redan till våren när vi kan sitta ute på uteplatsen. Här kan vi komma att trivas. Så synd att vi bara får bo här i ett år …
Linn studerar teologi vid universitetet och jobbar extra som personlig assistent. Målet är att så småningom kunna utbilda sig till diakon eller präst.
Anders börjar lasta ur flyttbilen.
– Du kan verkligen det här! säger Linn uppskattande. Det märks att du jobbar med frakt till vardags.
– Tack för visad uppskattning, svarar Anders och ler. Det här är verkligen spännande!
– När ska jag börja i den nya skolan? frågar Vivi. Det kanske kommer att vara både kul och läskigt … vad tror ni?
– Det kommer att gå bra, Vivi, säger Anders.
– Ja, försök att inte oroa dig, älskade barn, säger Linn och ler.
När våren kommer harhela familjen börjat trivas. Linn och Anders har lagom långt till jobbet och Vivi har fått nya kompisar. Det förväntansfulla arbetet med att ställa ut trädgårdsmöbler på uteplatsen och saker som behövs till odling har börjat. De har ordnat med krukor och en pallkrage, liksom fröer att sätta ner i jorden så fort vädret tillåter.
– Vår uteplats kommer att bli vår oas ända in på hösten, säger Linn glatt.
I grannskapet finns både familjer och ensamboende. Det är en variation mellan yngre och äldre bland grannarna. En hurtig och utåtriktad äldre dam hälsar alltid glatt på dem när hon ser dem.
– Hej, hej, Selma heter jag, säger hon en dag. Jag brukar gå den här vägen både på morgonen och eftermiddagen.
– Hej, svarar Linn. Jag har nyligen flyttat hit med min sambo och dotter. Vilket trevligt område det är. Det är många som hälsar och tar kontakt, det är fint!
– Ja, här är det trevligt, säger Selma. Men nu är det dags för mig att fortsätta. Jag mår bra av att få röra på mig.
Selma promenerar vidare med raska, målmedvetna steg.
