Anna-stina hjälper samer att återfinna arvetjag grater av gladje nar de bar sin forsta kolt

Anna-Stina Svakko, 56, kommer dragandes på två resväskor när jag möter henne i receptionen på ett hotell vid Stockholms centralstation. Två dagar innan har jag mejlat henne för att fråga om en intervju och nu står vi här i en hotellreception, 100 mil från hennes hemby Porjus i Norrbotten.

Hon har självklart inte åkt hit för min skull, utan hon ska hålla en kurs i koltsömnad i Stockholm, och hade en lucka i schemat.

– Ska jag hämta lite kaffe, jag som ändå är gäst här på hotellet? frågar hon mig när vi slår oss ner vid ett bord bakom hotellreceptionen.

Anna-Stina är van att resa i jobbet som sömmerska. Ena dagen kan hon sitta i operahuset i Oslo och se sina alster på scen, för att en annan dag hålla en kurs i Sverige, i duodji, samisk slöjd.

När Hemmets Veckotidning träffar henne håller hon på och syr en uppsättning kläder till en samisk teaterföreställning i Bodø i Nordnorge. Hon berättar att hon ska till den anrika tygaffären Sidencarlson efter intervjun, för att handla tyger till uppsättningen.

– Hemma har jag har 24 mil till närmsta större tygaffär, säger hon och förklarar att Porjus bara har drygt 300 invånare.

En tygaffär där hade inte varit lönsamt. Dessutom har hon varit trogen kund hos Sidencarlson på Drottningatan i 40 år och gillar att få klämma och känna på tygerna.

Mamman en slöjdprofil

För Anna-Stina har det alltid varit självklart att jobba med duodji. Hennes mamma och styvpappa hade lantbruk och hennes mamma Edit var en hårt arbetande kvinna. Hon jobbade deltid på poliskontoret samtidigt som hon skötte korna hemma på gården och slöjdade på nätterna för att få det att gå ihop ekonomiskt.

Inom den samiska kulturen var Edit en känd slöjdprofil.

– Hon visade tidigt att slöjden var viktig, att det var en del av livet. Det var inte bara en hobby, utan det var ett sätt att leva. Och för mig blev det en norm, förklarar Anna-Stina och fortsätter:

– Jag vet att det var en man som fråg