Snäckor har tillhört våra käraste och viktigaste ägodelar sedan urminnes tider. De passar alltid in och fascinerar i de mest vitt skilda arrangemang och stilar.
AV LOTTA HANSSON FOTO: RESPEKTIVE AUKTIONSHUS
Må vara att det sedan en tid sägs att snäckor är en het inredningsdetalj. Bland annat lär Madonna ha snäckkonst på väggarna och många inredningsproducenter tar fram allt från fåtöljer till vaser och skålar i snäckform. Men snäckor har alltid fascinerat människan. I Skhul‑grottan i Israel har man exempelvis hittat upp till 135 000 år gamla genomborrade snäckor som troligen har burits som smycken och här i Europa har man funnit snäckhalsband som är tiotusentals år gamla.
Snäckor som valuta
Väldigt länge var snäckor riktig hårdvaluta. Av alla förmoderna valutor räknas kaurisnäckan till den som varit mest gångbar på flest platser och under längst tid. Under flera tusen år användes framför allt arten Cypraea moneta som betalningsmedel i stora delar av Stilla havets övärld, Asien och Afrika. Ända fram till 1920‑talet lär snäckor ha varit ett av de vanligaste betalningsmedlen i Västafrika.
Avståndet från ursprungsorten ökade i regel värdet på en snäcka och att ha en exotisk snäcka i sin ägo visade att ägaren var berest. Under 1400‑ och 1500‑talen var snäckskalskaméer populära bland de nordeuropeiska aristokraterna, ett litet bevis på att man varit på bildningsresa och tittat på antika lämningar i Italien och Grekland. Längre fram på 1800‑talet, då fler fick råd att resa, blev de fina souvenirer.
Det som troligtvis fascinerat människan genom tiderna är snäckornas fantastiska former och känsla. De väcker förundran och ger en förnimmelse av att det finns andra världar och värden. Håller vi dem mot örat är det lätt att tolka deras sus som berättelser om exotiska platser och äventyr. Och visst är det märkligt att något kan vara så hårt och vasst och samtidigt så silkeslent?
Kort och gott, snäckor tilltalar oss med sin tidlösa skönhet. Inte alls konstigt att Sandro Botticelli valde att låta kärleksgudinnan stå på ett snäckskal när han målade Venus födelse (ca 1486). Eller att dessa naturens mirakel har inspirerat så väl Le Corbusier som Estrid Ericson, Barbro Nilsson och Tove Jansson, bara för att nämna några. Tittar man noga finns
