Jag trodde inte att det fanns någonting som kunde bota min ångest.
MIN EGEN BERÄTTELSE
Om någon hade sagt till mig för två år sedan att jag någon gång i mitt liv skulle påstå att lyckan flödade så hade jag skrattat åt dem. Fram till hösten 2021 hade jag aldrig sprungit mer än en kortare sträcka, och då hade det varit för att fånga en hund eller något av mina tre barn.
Som ung idrottade jag en del i form av handboll och badminton, men att viga all min lediga tid åt sport var inte riktigt jag. När jag blev kär i Jens och fick familj med honom tänkte jag att jag fick mer än tillräckligt med träning i vår hektiska vardag.
Det var härliga år när barnen växte upp och jag levde med villfarelsen att jag kunde klara vad som helst som livet kastade framför mig. Det kunde jag inte.
För 10 år sedan hade jag en rad upplevelser som gjorde att jag drabbades av ångest. Vi hade riktlinjer för hur vi skulle agera i en sådan situation, men rädslan slog helt undan benen på mig – både medan det pågick och efteråt. Jag erbjöds psykologhjälp, men episoden lämnade permanenta spår i mitt självförtroende och min trygghet.
Under ett och samma år dog min pappa i en trafikolycka, min syster drabbades av bröstcancer och vårt mellanbarn hade svåra problem med mobbning i skolan. Hela den här sorgliga cocktailen innebar att ångesten grep tag i mig. Jag hade hört talas om andra som led av ångest, men jag hade aldrig kunnat föreställa mig hur stor inverkan det skulle ha på allt i mitt liv. Ångesten låg hela tiden på lur, och minsta lilla sak eller till och med ett oväntat ljud fick den att blomma ut igen.
Jag har världens bästa läkare och hon gjorde sitt yttersta för att hjälpa mig. Jag fick medicin och olika terapier och det hjälpte, men jag mådde dåligt över all medicin jag behövde ta. För två år sedan insåg jag att ångesten var här för att stanna om inte något extraordinärt hände. Jag hade försökt flera gånger att klara mig utan medicin, men var ändå tvungen att be min läkare att förnya receptet, ännu en gång.
Men den här gången hade hon ett annat förslag. Hon tyckte att jag skulle börja springa. En annan av hennes patienter med ångest hade börjat springa och hade sedan kunnat sluta med all sin medicin, och han hävdade att han mådde bättre än någonsin.
Jag blev inte direkt eld och lågor. Jag – springa? Det skulle jag inte tro ...
På vägen hem
