Den folkkäre konstnären Lars Lerin är dubbelt aktuell: I SVT-serien Lerin på Lofoten och med en bok om samma plats, ett riktigt praktverk. Hemmets Veckotidning fick en pratstund med hela Sveriges Lars!
TEXT: CECILIA GUSTAVSSON FOTO: SVT, ALBERT BONNIERS FÖRLAG
JustNUbok & tv
Du bodde tolv år i norska Lofoten, vad betyder platsen för dig?
– Landskapet är fantastiskt, men jag har upplevt både gott och ont där. Det var en magisk tid på många sätt när jag bodde där, trots att det sedan spårade ur. Jag var ung och det var ett stort äventyr, jag kände en sådan lycka när vi träffades och bodde där ihop, jag och mitt ex. Men han hade det fruktansvärt jobbigt med mig eftersom jag missbrukade då.
– Det var jobbigt att komma tillbaka för tv-inspelningen och veta att jag förstört så mycket där, jag har haft mardrömmar om att återvända. Det var ändå tryggt att åka med det fina gänget av deltagare, som också missbrukat och är öppna i programmet om det. Alla hade starka historier.
Lofoten har inspirerat din konst mycket, vad är det med landskapet som du tycker om?
– Kontrasterna mellan de vansinnigt höga fjällen och havet. Det är liksom sista utposten ut mot världshaven och det är en härlig känsla i det. Jag gillar de där mörka tonerna, det grå. På något sätt blir det som en igenkänning i mitt liv. Varje människa har väl en färgskala inom sig, och är man ärlig och öppen så kommer den fram. Jag älskar vintern och gråtonerna, man behöver inte vara deprimerad för att tycka om det mörka.
I boken finns både målningar och texter, är du nöjd med den?
– Ja, faktiskt, den blev som jag hade hoppats! Det var ganska jobbigt att välja och få struktur på texterna eftersom jag alltid samlar på mig massa material n�
