Folkhemmets fula fågelholkar

4 min läsning

När de byggdes blev de utskällda och kallades ”fula fågelholkar”. 90 år senare är de hyllade funkisdrömmar. Arkitekten Paul Hedqvist ritade radhusen som kom att bli en sinnebild för funktionalismen.

AV: LISA WALLSTRÖM/TT, CLAUDIO BRESCIANI/TT

FRÅN UTSKÄLLDA TILL HETT EFTERTRAKTADE

– Husen har många finurliga lösningar. En är fasadernas snedställda ”indrag”. Sicksacklinjen ger både bättre utsikt och skapar samtidigt en skyddande uteplats till varje hus, säger arkitekturhistorikern Martin Rörby.

Att det enkla ofta är det vackra stämmer bra in på radhusen på Ålstensgatan i Bromma, Stockholm. De vita, strama husgavlarnas symmetriska uppsyn är tilltalande för ögat. Den esplanadlika gatan ramas in av en trädallé och sluttar ned mot Mälarens glittrande vatten.

– Paul Hedqvist som ritade husen och Olle Engkvist som byggde dem, var inte rädda för det här med upprepningens estetik. Enkelheten är väldigt rogivande, säger Martin Rörby.

Martin är arkitekturhistoriker, skribent och en riktig Stockholmskännare. Förutom otaliga artiklar och debattinlägg har han också skrivit böcker, bland annat om brutalismen. Hans senaste bok, Nya Klara – Sveriges modernaste stadsdel (Max Ström), utkom häromåret.

Martin Rörby pekar ut husens alla tidstypiska detaljer. Som trappräcken i rundjärn, näten i balkongens sidor och de nätta plåtarbetena runt fönstren. Dåtidens funktionalister lånade estetiken från båtar, bilar och flygplan.

– Stilen är en lovsång till maskinen. Man sätter ett nät på balkongen, eller ett räcke som liknar dem på en modern atlantångare.

För många arkitekter var det en befrielse att äntligen få rita hus där funktionen var huvudsaken.

– Den tidiga funkisen, som Ålstenradhusen är ett exempel på, är otroligt uppskattad i dag. Men när husen byggdes rörde de upp känslor och kallades för fula fågelholkar, säger Martin.

I början av 1930-talet uppfördes sammanlagt 94 radhus, i tolv längor. Alla har funkisens enkla geometriska grundformer. De är avskalade, släta med ljusa fasader och har platta tak. Det är lätt att förstå att de stack ut bland alla påkostade och pampiga 1920-talsvillor i området.

– Dessutom var radhusen inte vita från början utan hade en rå betonggrå fasad. Folk tyckte att de såg förskräckliga ut, säger Martin.

Att opinionen mot radhusen på Ålstensgatan så småningom vände, beror på att de var hö




Denna artikel är publicerad i...

Liknande artiklar

Liknande artiklar