När vi gungade mot stjärnorna

En novell om vänskap

Morgonen väntar. Mörkret och den kalla dimman utanför köksfönstret döljer det som jag vet finns där. ”Vi vill härmed meddela att du inte längre är berättigad till någon ersättning från Försäkringskassan då vi bedömt att du nu är arbetsför …”

Jag vänder på brevet på köksbänken och går ut till vardagsrummet, kryper upp i soffan och sätter på tv:n. Ett program om valar fyller skärmen.

Husets lägenheter vilar, bara ett enstaka spolande från en kran eller ett badrum hörs och än kan jag gömma mig en stund från verkligheten.

– Vad skulle du göra om du fick välja vad du vill i hela världen? Jag kan ännu för mitt inre se Kristins ansikte fara förbi mig när vi gungar tillsammans i parken.

– En som berättar om stjärnorna, svarade min unga röst bestämt.

– Kul! Jag ska baka tårtor till bröllop, till kungen också kanske, svarade hon och hoppade av gungan i hög fart.

Den sommarkvällen var vi tio år, nu är vi i våra femtio och för några veckor sedan blev vi vänner på Facebook.

När hon frågade vad jag gör, sa jag bara att jag skulle starta eget, men att jag inte ville berätta mer ännu. Hon svarade att hon visste att jag skulle gå min egen väg:

– Det gör den som drömmer om att berätta om stjärnorna.

Det var då jag slutade titta in på Facebook, rädd att jag skulle ge mig in i lögner för att skydda den jag var nu.

En medelålders kvinna utan framtid som de senaste fem åren varit bunden till lägenheten, bara orkat det mest minimala och knappt det.

Nu hade någon bedömt att jag skulle kunna jobba.

Ångesten griper tag i mig igen och jag kan inte längre gömma mig i natten och dimman. Jag kryper ihop på soffan i fosterställning, hjärtat slår så hårt att jag tror att det ska ta sig ut genom bröstkorgen och det känns som om jag inte kan andas.

Någon gång under natten måste jag ha somnat.

Huset har vaknat nu, hissens ljud, trötta barn som skrikande följer sin förä