Barn betyder ofta stress, och det är inte något för mig.
Under skolåren drömdemånga av mina väninnor om barn, men det gjorde inte jag. När jag blev tonåring och började dejta märkte jag dock snabbt att den typen jag föll för verkligen ville ha barn. Jag tänkte att lusten för barn och de moderliga känslorna nog också skulle komma till mig en dag när jag blev lite äldre.
Efter gymnasiet reste jag utomlands och arbetade som engelsklärare. Medvetet försökte jag hitta en skola där eleverna var lite äldre, för jag hade ingen lust att ha att göra med de yngsta.
Jag var 22 år när jag för första gången blev riktigt förälskad, och min käreste talade redan om barn på vår andra dejt. Jag hade förlorat mitt hjärta till honom, så hans önskan om barn skrämde mig inte, för vi skulle nog klara det tillsammans.
När förhållandet tog slut släppte jag tanken om barn igen, för jag ville hellre leva ett fritt liv och resa runt i världen.
Åren gick, jag fyllde 24, 25 och 26 år, men hade fortfarande varken lust eller behov av att bli mamma, även om människor runtomkring mig började få barn.
Så blev jag drabbad av en allvarlig sjukdom och ådrog mig en hjärnskada, och plötsligt fanns det bara utrymme för rehabilitering i mitt liv. Jag ville återvända till den person jag hade varit innan, och sjukdomen lärde mig både att prioritera
