Den mörka tiden

Vågorna kluckade mot relingen. Inte vänligt, men vagt hotfullt. En påminnelse om att om båten kantrade skulle vattnet svälja dem i ett svart, kallt nafs. Dimman klibbade fuktig mot kinderna för att se

Bussen tog sig målmedvetet genom en liten ort som sov. Hon kände igen den. En gång hade den varit navet i ett omgivande maskineri av småbruk och företag. Nu fungerade inte samhället så längre. Saker f

Linda blickade ut i sin mammas trädgård inifrån värmen i vardagsrummet. – Men mamma, varför har du inte ringt? undrade hon. Gula löv från lönnen, gulbruna löv från de två ekarna och de gula runda och

Ediths röst darrade av vrede och hon skakade fortfarande när hon stod i köket och gjorde det sista, medan Jon lutade sig mot bordet med ett glas vin i handen. – Det kunde lika gärna ha stått i tidning

Alma sprang fram till fönstret och drog upp rullgardinen. Nere på gårdsplanen stod en ambulans, vars blå ljus lyste upp fruktodlingens gula byggnader. Nu hade det hårda ljudet från dörrkläppen tystnat

Tystnaden är öronbedövande. Ja, Maria tycker nästan att hon kan höra granarna vid tomtkanten viska till varandra. Hon lutar huvudet bakåt, sluter ögonen och njuter av den sista, låga eftermiddagssolen