Det känns som en cirkel har slutits för oss båda

Lindome tågstation, fredagen den 1 november 2013. Det var Sebastian Perssons 22-årsdag, en typisk hösteftermiddag med solen på väg ner och en klarblå himmel. Här kramade han sin mamma Pia hejdå – hon

Jag var nog åtta år ungefär, dagen när jag hittade fotot av en man som absolut inte var min pappa. Jag minns att jag försökte förstå om det var en mor- eller farbror. Mamma kom in och stannade i dörrö

Hur står det till världens bästa Martin? – Det är väldigt bra! Just nu är jag på en väldigt bra plats i livet. Jag har ett jobb som jag trivs med och jag har tre barn som börjat hitta ut i livet på et

L ars stannade till i dörröppningen och tittade på förödelsen. Blicken for hit och dit och stannade till sist på ett par ben som stack fram under köksbordet. Han rusade dit och fann sin pappa ligga på

Hur står det till världens bästa Lisa? – Jag är lite trött i dag. Sov dåligt i natt. Nu är jag på väg till Linköping för att spela. Som tur är har jag med mig mina kollegor. Dem gör mig alltid på gott

Läget, snygging? – Läget är jättebra! Jag har kommit upp i den beaktansvärda åldern av 65. Kroppen börjar säga: ”Vänta, kan du inte bara sätta dig ned?”, men huvudet är på skaft! Jag älskar att skriva