När regnet upphört gick Telma tillbaka och började halvhjärtat packa, men hon kunde inte glömma kvinnans ord. De var som en hälsning från hennes mor. Tänk att Charlotte hade gjort ett sista fåfängt försök att finna Paul. Betydde det att Telma nu måste försöka leta upp Jeremy?
Roman av Kirsten Winther Illustration: Asbjørn Tønnesen
Läs det rörande slutet!
Stranden vid Le Crochet var insvept i solnedgångens förgyllda ljus, men i öster tornade nattmörkret upp sig över Medelhavet. Paul hade gått en promenad för att ge Telma tid att samla tankarna, tills hon var beredd att fortsätta samtalet med honom. Hon torkade sina tårar och läste moderns korta avskedsbrev än en gång.
”Älskade Paul, Du visste det inte, men den här helgen var min avskedsgåva till dig. Du trodde att vi skulle börja om på nytt, men jag har tappat tron på en framtid för oss två. Motståndet är alltför stort. Din familj kan aldrig acceptera mig, och konflikten kommer att förstöra allt det underbara mellan oss. Den här trakten och Couronne-släktens anrika vingård är en del av dig. Du och gården är oskiljaktiga. Det har jag slutligen insett. Du kommer inte att kunna välja ett annat liv, och här finns inget utrymme för mig. Jag älskar dig. Det är därför jag har beslutatatt lämna dig. För att bevara din kärlek som den är nu. Du kommer för alltid att leva i mitt hjärta.
Charlotte” Telma höjde blicken till Paul, som hade kommit tillbaka och stod intill deras bord vid vassruggarna som utgjorde serveringens inhägnad. Hans blick var ömsint.
– Så brutalt, viskade hon.
Han satte sig mittemot henne igen och skakade lätt på huvudet.
– Din mamma var realist. Men hon var inte den enda som fick sitt hjärta krossat den sommaren.
– Träffades ni verkligen aldrig igen?
Han gned sig i pannan och berättade att han hade rest till Sverige för att söka upp henne senare samma sommar.
– Jag träffade bara din mormor, fortsatte han. Hon sa att Charlotte hade hittat en annan. En bra man. Att jag inte fick förstöra det.
Telma blundade och skakade på huvudet. Det var nästan outhärdligt att höra. Hennes mormor var inte ett dugg bättre än Pauls föräldrar.
– Det där var inte sant, Paul, invände Telma. Mormor måste ha ljugit för att bli kvitt dig, när hon äntligen hade fått hem sin dotter.
De satt tysta och såg varandra i ögonen medan de försökte komma tillrätta med vad som egentligen hänt den där sommaren
