En sommardag orkade då 8-årige William inte cykla hem, utan lade sig på asfalten och vilade. Familjen trodde det var ett virus men när läkaren analyserade proverna visade de något helt annat och en lång kamp, för livet, inleddes.
Text: Anna Olofsson Foto:Susanne Lindholm
11-årige William drabbades av leukemi
Doften av choklad sprider sig i köket och William kommer gående med ett fat fyllt av kladdkakemuffins. Han har alltid gillat att baka och idag är det han och lillasyster Greta som har fixat fika.
När familjen har satt sig och mamma Sofia har tänt några ljus, sveper han med handen över bordet och säger:
– Varsågoda!
På bordet framför honom ligger också en blå tygpåse. Han öppnar den och visar ”supersnöret”, som är 7,2 meter långt och består av 480 pärlor i olika färger. En pärla för varje behandling William har gått igenom under de senaste 25 månaderna. Han drar med fingrarna över kulorna och stannar upp vid en som liknar en hamburgare.
– Den här minns jag extra mycket. Jag låg på intensiven på Karolinska och när jag vaknade upp var jag så hungrig och sugen på hamburgare.
– Och jag sprang iväg för att köpa en till dig, svarar mamma Sofia.
Det är bara William som kan beskriva känslan bakom varje kula. Bara han vet något om den fysiska och psykiska smärtan vid varje behandling.
– Ibland hade jag så ont att jag inte ens kunde duscha. Min hud sved som eld, säger han och tar en tugga av muffinsen.
Pappa Fredrik lägger armen om William, ger honom en kram och säger:
– Jag är så glad att allt har gått bra, men jag glömmer aldrig den där dagen när livet plötsligt förändrades och vardagen blev helt annorlunda. Nu har det gått tre år – tre år då vi gått igenom så mycket tillsammans och burit på så mycket oro, säger Fredrik.
– Ja, man kan inte förvänta sig att någon ska förstå den här hemska sjukdomen och vad den för med sig. Vi har själva glömt vissa delar för att vi har varit så fokuserade på att klara oss igenom allt, säger Sofia.
Ville inte leka
Allt började i augusti 2021, en vecka före skolstart. William hade cyklat hem från fritids i Luleå. När hans ben krampade och han blev helt matt i hela kroppen var han tvungen att stanna på en parkeringsficka för att lägga sig och vila.
Just då åkte en av hans vänner förbi med sin pappa. N�
