Telma tvekade när hon såg skrivbordslådans magra innehåll: ett gult Kodak-kuvert med foton och en tummad anteckningsbok. Hon bläddrade i den och kände igen sin mors handstil: 20 augusti 1988. Vi fattade ett snabbt beslut och steg av tåget i Perpignan.1988? Det var två år innan Telma föddes. Varför låg anteckningsboken i en låst låda?
Roman av Kirsten Winther Illustration: Asbjørn Tønnesen
Telma rörde om i hinken och njöt av att se hur färgen kom till liv. En gyllene nyans till uterummets väggar. Samarbetet med inredningsarkitekten hade gått utmärkt och hon visste att hon var den bästa målaren på företaget. Det medgav till och med Mäster själv – men så hade han också varit skyldig henne ett riktigt bra uppdrag. Telma rös vid tanken på incidenten i skåpbilen. Sigge hade smugit sig efter henne och trängt in henne i ett hörn. Lyckligtvis hade Mäster dykt upp sekunden därpå. Han hade han lovat att hon aldrig mer skulle behöva arbeta med Sigge om hon bara lovade att stanna. Telma skruvade upp musiken. Det där hade hänt i vintras. Nu var det snart april, och man kunde inte annat än bli glad åt den guldgula färgen som lyste upp vardagsrummet innanför – också en mulen dag som denna.
När hon målat färdigt tog hon med sig matlådan ut på altanen. Nu återstod bara hallen, där ställningen redan var uppsatt. Hon ryckte till när hon plötsligt upptäckte Sigge i uterummet. Till sin häpnad såg hur han började rycka bort golvskyddspappen på golvet. Telma rusade dit för att hejda honom. Färgen hade ju inte torkat än.
– Du förstör mitt arbete, ropade hon och insåg i samma stund att det var just det som var meningen.
– Och …?
Sigge kom emot henne med ett brett flin. Telma höll andan för att slippa känna svettlukten från hans T-tröja. Hon lade armarna i kors över bröstet och sa:
– Mäster lovade att jag aldrig skulle behöva jobba med dig igen.
– Vet du vad du är? En tjallare! Fy tusan.
Han tog en klunk läsk, rapade ljudligt och kom närmare. Telma vände inte bort blicken.
– Antingen går du nu, eller också går jag, sa hon.
– Vi stannar bägge två, för kunden sätter press på Mäster. Vi måste bli klara snabbare.
Sigge sträckte sig efter henne, men Telma var snabbare. Hon slank ut genom dörren till trädgården och sprang mot firmabilen.
Fem minuter senare parkerade hon utanför ICA och försökte lägga band på sin ilska innan hon ringde till Mäster.
– Jag är verkligen leds
