Det är svårt med föräldrar. Man är skyldig dem mycket tacksamhet samtidigt som man är utlämnad åt deras egenheter. När det gäller min mamma blev det till slut för mycket.
Jag är 40 år men har fortfarande en trasig relation med min mamma. Det är svårt att sammanfatta hur det var att växa upp med en sådan kvinna. Hennes stora beundran av sig själv överskuggade allt. Det har alltid bara handlat om henne. Vi, de andra i familjen, finns bara till för att rama in henne. Om jag någon gång har framgång, eller uppmärksammas, vänder hon det svartsjukt till att jag inte vore något utan henne. Hon har alltid strävat efter att framhäva sig själv främst.
Som tonåring mådde jag väldigt dåligt och som ung vuxen var jag helt vilse i tillvaron. Med åren har hittat en trygghet i mig själv och byggt upp mitt självförtroende. Pusselbitarna har hamnat på plats när jag reflekterat över min uppväxt. Mamma var ofta frånvarande för hon ville göra karriär. Hon var inte intresserad av min skolgång eller intressen. Att visa sitt barn världen och förklara hur det fungerar, ser jag själv som ett av det roligaste och grundläggande med att vara förälder. Inte hon. När jag flyttade hemifrån var jag okunnig om allt och tvingades lära mig allt själv. I långa perioder har jag inte haft kontakt med henne. När hon och pappa skilde sig blev det mest naturligt att umgås med honom och hans nya fru. Pappa har inte heller haft det lätt med mamma.
När jag bildade egen familj funderade jag över kontakten med mamma. Kanske hade hon mognat med åren? Vi bjöd in henne till jul och middagar. Jag ville att mina barn skulle ha en mormor och trodde inte de behövde fara illa av hennes självförälskelse. Jag tog fel.
Mamma har alltid pratat illa om andra människor. Snälla personer som menar väl kommenterar hon elakt. Genom att trycka till andra tror hon att hon själv stiger i graderna. Det har varit svårt för mig att hantera runt mina barn. Ska de lära sig samma dåliga bete
