Carina stelnade till när hon insåg vad det var hon tittade på. I långa rader låg sedlarna prydligt ordnade i buntar med gummiband omkring. Sådant som man bara ser på film. Tusenlapparna verkade visserligen inte nya, men det fanns i gengäld mängder av dem. Och hon var i skriande behov av pengarna.
Kriminalnovell av Christina Lassen-Andersen Illustration: Asbjørn Tønnesen
VECKANS NOVELL
Regnet piskade hårt och ihärdigt mot fönsterrutorna, och även om hon för ögonblicket befann sig inomhus fick det smattrande ljudet Carina att huttra till. Om en liten stund måste hon bege sig ut i ovädret igen. Vidare till nästa brukare. Hon var fuktig i håret efter den senaste cykelturen och skorna var fortfarande våta under de ljusblå plastskydden. Med en suck lyfte hon beslutsamt upp dammsugaren. Hon hade inget annat val.
– Tar du ett tag under fåtöljen också?
Carina nickade och drog dammsugaren efter sig med ett rutinerat ryck. Hon sneglade på klockan. Det skulle ta längre tid att förklara för den gamla damen att hon inte hann dammsuga under fåtöljen, än att göra det.
– Åh, det vore så härligt att få fönstren putsade!
– Det ingår inte i mitt uppdrag.
– Nej, just därför behöver de putsas för att släppa in ljuset ordentligt, inte sant? Det var länge sedan de putsades, men jag har inte råd att bekosta det. Med min magra garantipension blir det inte mycket pengar över.
– Det är inte en del av mitt arbete, Esther.
– Nej, nej, jag vet. Men det skulle kännas så bra. Vill du inte ha en bit choklad?
Esther sträckte ut ett tunt, darrande pekfinger mot skålen på soffbordet. Den var fylld med chokladpraliner och Carina övervägde erbjudandet en kort sekund. Det var omöjligt att veta hur länge de hade legat där. Likväl tog hon en pralin, tackade och stoppade den i munnen. Esther log belåtet.
– Ta en till! Fettet lägger sig först imorgon.
Den gamla damen skrockade åt sitt eget skämt. Utan att låtsas höra uppmaningen sköt Carina in skålen mot bordets mitt för att inte riskera att slå omkull den med dammsugarslangen.
– Det här är min August. Har jag berättat för dig om honom? Han dog för många herrans år sedan. Han var en underbar man.
Esther höll fram ett blekt fotografi mot Carina, som nickade. Ja, honom hade hon hört en hel del om. Och det gällde att se till så att Esther inte började orda om sin avlidne make. Annars skulle hon aldrig bli klar med städningen. Hon räddades av att den äldre kvinnan plötsl
