För två år sedan förlorade Lars Lerin sin mamma Gerd, som också var hans bästa vän. Nu hoppas han att hans egna barn slipper uppleva sorgen att mista en förälder medan de fortfarande är små. I äldste sonen Rafael har Lars dessutom funnit en ny själsfrände.
Text: Linda Andersson Foto:Thomas Carlgren
Snart 70-årige Lars Lerin vill skona sina små från sorgen
Den stora gula villan tronar på en kulle med Vänern precis nedanför. Det är inte svårt att förstå varför Lars Lerin fastnade för bostaden på Hammarö strax utanför Karlstad som han och maken Junior flyttade in i för drygt 13 år sedan.
Bygden tycks onekligen ha en del gemensamt med den nordnorska ögruppen Lofotens storslagna landskap som Lars har hyst en himlastormande kärlek till ända sedan han som 23-åring besökte platsen för första gången.
”Det är liksom slöseri med livet att bo någon annanstans än i Lofoten”, slår han fast i praktverket med hans målningar därifrån som kom ut i november. Ändå blev det så att Lars efter tolv års boende på Lofoten år 2000 brådstörtat lämnade man, katt och hus för att starta om sitt liv i de värmländska barndomstrakterna.
I somras var han tillbaka på ögruppen för att spela in -tverien Lerin på Lofoten där han utforskade platsen i sitt hjärta på nytt och också var konstnärlig mentor för en grupp människor som liksom han själv har missbruksbakgrund. Det var bara andra gången på 23 år som han har återvänt dit.
– Första gången jag reste tillbaka var 2016. I samband med det träffade jag också min exman. Vi hade inte setts på 16 år. Eftersom vår brytning blev så abrupt hade det varit väldigt sårigt mellan oss. När det kommer droger och alkohol in i spelet blir det ju ofta mycket elände. Därför var det bra att vi kunde träffas och prata om det som varit, konstaterar Lars.
Skönt och smärtsamt
När SVT tillfrågade Lars exmake, konstnären Yngve Henrikson, om att medverka i tv-serien fick de dock ett eftertryckligt nej till svar. Lars har full respekt för hans beslut.
– Jag tror inte Yngve hade någon lust att gräva i varför han blev så sjuk i sitt medberoende. Han valde hellre att stänga dörren till det förgångna. Själv har jag mer varit så att jag vill bearbeta allting. Jag vill inte ha någonting i mitt förflutna som jag är rädd för. Har jag varit med om hemska saker vill jag kunna se tillbaka på dem med öppna ögon.
��
