Fråga Vibeke Vänskap, kärlek eller familjeliv. Ställ dina frågor om relationer till vår expert Vibeke Dorph.
Jag är en kvinna i 50-årsåldern, singel och med två vuxna barn som flyttat hemifrån. Det är många år sedan jag skilde mig och jag har trivts bra med att vara ensamstående och leva utan man. Men sedan mitt yngsta barn flyttade hemifrån har jag ofta känt mig ganska ensam.
Det händer när jag kommer hem till en tom lägenhet efter en lång dag på jobbet men känslan av ensamhet blir alltid större på helger och andra ledigheter. Och coronapandemin gjorde självklart inte saken bättre.
Därför blev jag så glad när en gammal väninna, som jag börjat umgås med lite, föreslog att vi skulle åka på semester tillsammans nu i vår. Vi gjorde inte upp några konkreta planer men talade om att hyra ett litet sommarhus någonstans här hemma eller kanske göra en resa utomlands.
Jag erkänner att jag har legat på lite grann för att vi skulle bestämma något mer konkret. Min väninna har dock slagit det ifrån sig lite och nu har hon meddelat att hon inte får ledigt från jobbet och att hon därför måste ställa in vår gemensamma semester.
Det gjorde mig ärligt talat riktigt arg men mest av allt ledsen och besviken. Jag står ju här nu med mina två veckors semester – som jag inte kan ändra på – men inga semesterplaner. Tanken på att jag ska tillbringa två ensamma veckor här hemma i lägenheten är outhärdlig. Vad ska jag göra?
Jag har läst att det var värre för kvinnor än för män under coronapandemin. Och det skulle enligt studien bero på att kvinnor har ett större behov av social samvaro. Det är ju bra att vi kvinnor är så sociala men det säger också något annat om oss. Nämligen att vi är otroligt beroende av andra människor.
Till skillnad från många män har vi tydligen svårt att företa oss något som helst, om vi inte kan
