Fråga Vibeke Vänskap, kärlek eller familjeliv. Ställ dina frågor om relationer till vår expert Vibeke Dorph.
Jag är en kvinna i 50-årsådern, gift och mamma till fyra vuxna barn. Det är bara yngste sonen, 17 år, som bor hemma fortfarande. Min man har ett krävande jobb och har i alla år varit borta från hemmet mycket. Ansvar för hem och barn har därför legat främst på mig.
Jag har älskat att vara mamma men jag är på inget vis felfri. Det finns saker som jag önskar att jag gjort annorlunda. Men det har varit svårt att vara ensam om så mycket. De tre stora barnen har ibland klagat över att jag varit dominerande och på dåligt humör men vi har talat ut om det.
Problemet är min yngste son. Han har alltid varit väldigt introvert och envis och är väldigt lik sin pappa, som han har en mycket bra relation till. För ett år sedan hade min son och jag en diskussion om något ganska banalt.
Plötsligt blev han vansinnig och anklagade mig för att ha förstört hans liv. Han sa bland annat att han borde ha omhändertagits på grund av den psykiska misshandel som jag utsatt honom för. Han var aggressiv och jag blev rädd och fullständigt knäckt.
Senare bad han om ursäkt men sedan dess har han gjort liknande utfall mot mig många gånger. Jag blir lika rädd varje gång och försöker nu undvika att vara ensam med honom. Nu kräver han dessutom att min man och jag ska skiljas.
Min man har från början gjort klart att han inte vill blanda sig i vår konflikt. Så nu har jag flyttat till vårt sommarhus. Det är så hemskt att vara hemma. Jag funderar på att stanna kvar i sommarhuset men min man vill inte det. Vad ska jag göra?
Ann-Helen
När jag läser ditt mejl slår mig en tanke: Var är din man i allt det här? Varför ställer han inte upp för dig nu när er son uppför sig – enligt mitt förmenande – helt oacceptabelt?
Kanske är det så att du har gjort mycket fel, det gör de
