Det plingade till i fickan. Det var ett sms från Erik. Ranja hade totalt glömt bort att ringa honom och nu kände hon en kyla över ryggen när hon såg meddelandet som började med orden: ”Jag har tänkt”.
Roman av Lina Gustavsson Illustration: Ida Skjelbakken
Följ det rörande slutet!
A ila stannade bilen, vände sig mot Ranja och frågade hur det var fatt.
– Du är ju likblek, sa hon. Jag tror att du behöver ta lite luft.
Hon kände att det var sant. Hon behövde luft och kyla, för nu hade hon börjat svettas också.
– Det där huset, sa Ranja och pekade. Det ser ut precis som mitt barndomshem.
När hon öppnade dörren och drog in ett kallt andetag blev det lite bättre, men sedan kom panikkänslorna tillbaka.
– Hur är det? frågade Aila, som gått runt bilen och nu lade armen om Ranja. Husen här i trakten liknar varandra väldigt mycket.
Ranja försökte intala sig att hon hade rätt. Hon var bara 5 år gammal när hon lämnade sitt hem med sin mor den där natten för en evighet sedan.
– Kom nu, hjärtat. Var alldeles tyst. Vi ska ut på ett litet äventyr. Nej, pappa får inte följa med. Det är bara för flickor.
– Men jag vill ha med dockan, mamma. Jag vill ha med Lilla Mörk!
– Lilla Mörk stannar här med pappa så länge.
Plötsligt kom minnena tillbaka och drabbade Ranja med kraft. Hon såg sig själv med mamma i granallén på väg bort från huset mot en väntande bil.
– Jag tror inte att det bara är likt, sa hon och pekade på den röda byggnaden med snötäckt tak. Jag tror att det är mitt barndomshem.
– Det kan inte stämma, sa Aila. Den här gården är en släktgård. Den har funnits i min systers mans släkt i flera generationer, och min svåger har bara bröder. Jag har aldrig hört talas om en syster.
Ailas ord lugnade henne. Kanske hade norrlandsluften gjort något med Ranjas hjärna som gjorde att hon inte riktigt kunde tänka klart. Hon hade varit 5 år och kunde inte lita på sina minnen. Nu kände hon sig plötsligt dum och kinderna brände av skam istället för av chock.
– Förlåt, sa hon. Jag vet inte hur jag tänkte. Allting här känns bara så bekant. Du måste tro att jag är galen.
Aila skakade på huvudet och sa att det trodde hon inte alls, tvärtom. För resten hade hon inte något emot lite galenskap i en värld där de flesta höll tyst om det som skavde och gjorde ont. Hon tittade upp mot huset och sa att middagen inte skulle vara klar på minst en timme., så kanske
