Svartå herrgård

13 min läsning

Med hjälp av miniatyrer hade mor lärt henne namnen och ansiktena på de tillgängliga unga män som Amelias far ansåg lämpliga för äktenskap med yngsta dottern. Hon hade hållit de små oljemålningarna så nära hon kunde för att se detaljerna, men det enda som blev kvar var ett virrvarr av olika pudrade peruker.

Novell av Christina Erikson Illustration: Ida Skjelbakken

En gripande romans anno 1770

Amelia Sporre stödde sig på sin juvelprydda käpp medan hon rak i ryggen och med skarp blick såg ut över salen, som var fylld med festklädda män och kvinnor. Alla inbjudna för att välkomna deras första barnbarn, Christina Sporre. Balsalen i stadspalatset var smyckad med girlanger och ljus dagen till ära. Amelia kunde knappt se sig mätt på prakten och ståten. Hon suckade förnöjt – alla i hushållet hade verkligen ansträngt sig till sitt yttersta.

Med stolthet i blicken betraktade hon sin son Karl. Han hade tagit över familjens bruk och godset i Svartå, väster om Örebro, och han hade gjort det med både förstånd och kraft. Hans vision hade varit att förvandla Svartå herrgård till något man skulle tala om under lång tid och han var sannerligen på god väg. Bruket hade utökats med ytterligare en hammare, och bygden blomstrade under hans ledning. Hon visste att han drömde om att en dag bygga om den gamla mangårdsbyggnad i trä som nu stod där till något ståtligare, men var sak har sin tid.

– Ursäkta mig, mitt herrskap.

Karl Sporre höjde rösten och fick musiken att tystna.

– Ursäkta mig, upprepade han.

Livréklädda lakejer bar in silverbrickor med fyllda glas bland gästerna. Amelias kammarjungfru utbrast, lite för högt:

– Så fantastiskt spännande!

– Men tyst, människa, så att jag hör! sa friherrinnan och stötte med käppen i golvet.

Emellanåt fick hon anstränga sig för att påminna sig varför hon i ett svagt ögonblick gått med på att anställa en borgarfröken som kammarjungfru och inte, som brukligt, en av adelsdamerna från de egna leden.

Mitt på golvet i den rymliga salongen hördes åter Karls myndiga stämma:

– Jag har den stora glädjen att ikväll få fira min och min hustru Eleonores förstfödda, vår kära dotter Christina.

Amelia försvann i tankarna. Blicken fastnade på Eleonore, hennes svärdotter, mor till Amelias efterlängtade barnbarn. Hon hade haft sina betänkligheter till Karls val av hustru, men han verkade lycklig och nu hade hon skänkt honom en dotter. Karl kunde inte vara mer stolt. Det var hans



Denna artikel är publicerad i...

Liknande artiklar

Liknande artiklar