När barnen flyttat ut blev det bara Lasse och jag kvar. Vi hade inget gemensamt. Vårt liv var helt dött. Han valde att flytta och sedan dess älskar jag honom mer än någonsin. Mina nya stickkompisar har också fått mig att leva upp igen.
Foto: Getty Images (Bilderna är arrangerade)
Läsarnas egna berättelser
En dag när jag och min bästa kompis Marie var sysslolösa tröttnade hennes mamma på att vi bara drällde runt och gnällde på varandra. Hon satte stickor och garn i händerna på oss. Sedan lärde hon oss att sticka räta maskor.
Marie och jag var olika som natt och dag och det var vi också när det gällde hur vi stickade. Men som alltid kompletterade vi varandra. Jag stickade så hårt att stickorna nästan inte gick att rubba och Marie så löst att hela stickningen hela tiden gled av stickorna. Då gjorde vi så att vi bytte stickning då och då. Vackert blev det kanske inte, men det blev mer hanterbart.
Sedan dess har stickningen följt mig genom livet. Hantverket satt snart i ryggmärgen och jag lärde mig att räkna maskorna i ett mönster samtidigt som jag läste en bok eller tittade på tv. Genom hela livet har min hobby gett mig lugn och avkoppling samtidigt som jag fått utlopp för min kreativitet och rastlöshet.
Men för några år sedan ändrades mitt liv drastiskt. Inte ens stickningen gav mig något längre. Barnen hade vuxit upp och flyttat hemifrån en efter en. Jag hade inte varit beredd på att jag skulle reagera så starkt. Det allra smärtsammaste var ändå när min son flyttade till London med sin familj. Det värkte i mig när vi vinkade av dem när de åkte. Jag tänkte på att nästa gång jag fick se mitt lilla barnbarn Doris skulle hon ha växt mycket och skulle troligen inte ens känna igen mig. Doris, som jag träffat flera gånger i veckan sedan den dag då hon föddes.
Det var nog det som drev mig in i något av en depression. Jag orkade inte med att gå till jobbet och sitta och småprata med jobbarkompisarna. Jag blev sjukskriven och fick gå till en samtalsterapeut för att försöka komma tillbaka till ett bättre mående. Men allt kändes bara helt meningslöst. Hemma hade Lasse fullt upp med sina intressen. Han hade börjat som fotbollstränare redan när vår son Stefan gick på mellanstadiet och det tog fortfarande mycket av hans fritid. Han hade också blivit engagerad av ett studieförbund och ledde flera studiecirklar. Det var egentligen nästan bara på helgerna vi sågs och då var det mest vid middagarna. På dagarna hade han sina fot
