Efter ett gräl med mamma Frida försökte Tilda kasta sig ut genom ett fönster. I sista sekunden räddade pappa Lars henne från en säker död. Skräckupplevelsen blev dock en vändpunkt för familjen. – Nu kan vi ha det mysigt tillsammans igen.
Text: Linda Andersson Foto: Thomas Carlgren
Frida Boisen glömmer aldrig mardröms natten
För tre år sedan gav Frida Boisen allmänheten tillgång till en familjehemlighet som länge hade plågat henne. I den självbiografiska boken Berätta aldrig det här som kom 2020 skildrade hon hur hennes mamma 13 år tidigare hade tagit livet av sig och efterlämnat en lapp till sin dotter med de förgörande orden ”Nu fick du som du ville”.
Året därpå anförtrodde Frida sina läsare ännu fler hemligheter. Den gången handlade hennes bok om den misshandel och de många svek som hennes pappa utsatte henne för under uppväxten.
Med sin nakna uppriktighet kring det mest personliga har Frida sporrat många svenskar att bli mer transparenta med sina egna svårigheter. Inte minst hennes egen dotter, 18-åriga Tilda Boisen. För det var på Tildas initiativ som mor och dotter förra året började skriva på den gemensamma boken Aldrig släppa taget, där de utifrån sina skilda perspektiv har återgett hur Tildas psykiska ohälsa gav upphov till en mardrömstid i deras liv.
När vi slagit oss ner i en soffgrupp i familjens vackra sekelskiftesvåning förklarar Tilda varför hon ville dela med sig av den långa knaggliga resan mot bättre mående till andra:
– Jag var väldigt inspirerad av mamma. Redan när jag var liten lärde hon mig att det är viktigt att våga prata om saker som är jobbiga. Om man delar med sig av sådant som är svårt förstår andra att de inte är ensamma i sin situation. Att mamma framför allt vågade skriva boken om vad som hände med min mormor var i mina ögon otroligt modigt. Många läsare har hört av sig och berättat att boken har hjälpt dem. Jag hoppas att den här boken som vi har skrivit ihop kan ge andra föräldrar och barn som inte lyckas nå fram till varandra hopp om att det finns en väg tillbaka.
Frida då? Jovisst hade hon som förälder vissa betänkligheter när hennes tonårsdotter kungjorde att hon ville ge allmänheten entrébiljett till dramatiken som utspelats innanför hemmets fyra väggar.
– Vågar vi det här? frågade jag mig. Med tanke på Tildas ungdom vägde jag saken fram och tillbaka. Jag landade i att Tilda faktiskt är vuxen nu och har rätt att bli hörd. Många gånger är det vi
