Vi är tre syskon i mogen ålder, jag är äldst och min fem år yngre bror är yngst. Vi växte upp på landet i ett ganska dysfunktionellt hem. Mamma löste alla konflikter med en lusing. Hon arbetade mycket och när hon var hemma var det gap och skrik och utskällningar.
Det var oftast mig det gick ut över men hon förtryckte också min pappa och förstörde alla helger genom att börja bråka med honom. Detta trots att det var jag som lagat middagen och bakat en kaka till kaffet.
Då min bror kom i puberteten blev han ”svår”. Och det har han varit i 50 år nu. Han bodde hemma hos föräldrarna till han var 25 år. Sedan fick han en bra utbildning och ett fint jobb med hög lön. Han har aldrig gift sig och fått barn, men han bor väldigt flott och dyrt.
När våra föräldrar levde, skällde han alltid ut dem när han var på besök och han brukade skriva elaka brev till dem. Nu när de inte finns mer är det min syster och jag som hans vrede går ut över. Han skyller alla sina misslyckanden på oss, saker som vi inte ens har något att göra med.
Min syster menar att vi bara får vänja oss vid att han är som han är, precis som det var med vår mamma. Jag skrev ett brev till honom där jag uttryckte en önskan om att vi skulle ha en vänligare samtalston i familjen och jag fick ett oförskämt svar tillbaka.
Jag förstår inte alls varför han uppför sig så här. Jag kan tillägga att eftersom han är mina systerbarns ”arvfarbror” blir han bjuden på alla familjetillställningar. Vad ska jag göra?
Lilian
Jag tycker synd om dig när jag läser ditt mejl. När du beskriver dig själv ser jag en storasyster som tidigt i livet fick ta ett alltför stort ansvar. Du har varit den som aldrig skapat osämja utan istället (förgäves) försökt skapa harmoni i ett oharmoniskt hem.
Om
