Inte ens vid hemkomsten till den lilla trean lyckades Annika lugna ner sig. Mötet med Tord Nordbäck hade väckt alla de gamla demonerna till liv, och hon hade en dyster känsla av att sista ordet ännu inte var sagt. Hon tog på sig löparkläder och begav sig ut till kullarna norr om staden. Där kunde hon pressa sig själv fysiskt och tvinga dagens frustration ur kroppen.
Roman av Lea Madsen Illustration: Peter Michael Ard
Maktspel på hög nivå
Annika sköt in en bångstyrig slinga av sitt askblonda hår bakom örat och tog ett extra djupt andetag. Runt omkring henne hördes livliga samtal från alla gäster som slagit sig ner vid borden i lunchrestaurangen. Det var kanske ingen gourmetkrog, men med det perfekta läget nära hamnen och den vidsträckta utsikten över vattnet var stället rena magneten för både turister och lokalbefolkning. Annika tog en bricka med drycker och styrde stegen mot ett bord med väntande kunder.
På ditvägen försökte gästerna vid två andra bord fånga hennes uppmärksamhet, men hon värjde sig med sitt varmaste leende. När hon återvände till disken för att hämta en ny beställning och växlade en hastig blick med sin kollega Sven, såg hon att han plötsligt hajade till.
– Attans, det var som …
Annika följde Svens blick till dörren, där en elegant man med solbränd hy och ljus kostym var på väg in. Aningen förvirrad såg han sig omkring på jakt efter ett ledigt bord. Annika noterade att gästerna vid de närmaste borden kastade förstulna blickar på honom och viskande lutade sig mot varandra. Ett par som av allt att döma hade avslutat måltiden reste sig från sina platser och bar till och med bort sitt använda porslin. Mannen log artigt mot dem och tog plats vid bordet som stod ungefär mitt i rummet.
Annika såg hur han med avsky borstade bort några brödsmulor med en servett från hållaren på bordet. Hon skakade på huvudet och kände hur färgen vek från hennes kinder, samtidigt som hennes inre temperatur nådde kokpunkten på bråkdelen av en sekund.
– Tar du beställningen, Annika?
Allting hade stannat upp runt Annika och hon fortsatte att långsamt skaka på huvudet.
– Det är ju Tord Nordbäck, din förre chef, insisterade Sven.
– Tack, det är jag fullt medveten om, svarade hon och knyckte på nacken.
Orden förde henne tillbaka till verkligheten. Hon tog en matsedel och gick mot bordet med den elegante mannen i den ljusa kostymen.
Han såg ut exakt som det han var: en person som hamnat i helt fel miljö. Så här års låg Nordbäcks lyxjakt för ankar ute i bukten och därifrån tog han den snabba motorbåten till golfbanan eller till dagens af
