Mitt liv har alltid varit fullt av jobb och aktiviteter. Mina barn har fått hjälp med både hundar och barn. Ändå har jag hunnit med mig själv och det jag velat göra. Men en dag tog det stopp.
Övertid på jobbet i december. Inget kul men mycket som skulle vara klart innan årsskiftet. Vi fick ställa upp allihop och ta några extratimmar för att beta av den stora arbetsbördan. Chefen var bussig nog att köpa sallader och fikabröd och vi fick ett rejält julbord med fina julklappar till. Men när man kom hem på kvällarna var det inte mycket krafter kvar.
Mina barn Ellen och Tora har också jobbat mycket. De har man och tre barn vardera. Alla är friska och glada och har en massa aktiviteter på kvällarna. Ellens barn rider och dansar. Toras barn spelar innebandy och fotboll. Matcher och tävlingar präglar deras helger.
Min man Tomas har eget företag inom byggbranschen. Tidiga mornar och sena kvällar är hans livsstil. Dessutom har vi alltid haft en stor umgängeskrets som vi träffar över middagar och andra aktiviteter.
Det var på nyår jag kände att det inte fungerade längre. Vi skulle ha barnen med familjer på middag och skjuta raketer på natten. Alla förväntade sig att jag skulle göra alla inköp, duka, laga mat och städa huset innan alla kom.
När jag stod med dammsugaren i hallen undrade jag varför. Barnen skräpar ner i form av smutsiga kängor som de ibland bara klampar in med. De rör runt i biblioteket och plockar aldrig undan efter sig. Det är sällan någon som hjälper till att duka av och ingen har någonsin hittat luckan till diskmaskinen när den är klar.
Jag blev sittande i köket med en kopp kaffe och en bit sockerkaka. Tomas stirrade storögt på mig när han kom hem. Vi pratade en lång stund om vårt liv och hur vi ville ha det. Ingen blir yngre och vi hade umgåtts alldeles för lite med varandra de sista åren. Vi bestämde oss för att avlägga ett nyårslöfte och ändra på det.
Dagen efter ringde jag våra döttrar och meddelade att det skulle bli knytis på nyår. Jag skulle duka, fixa tallrikar, bestick och glas och kaffe, saft och te till fikat. Resten fick de ta med sig.
Det blev tyst i telefonluren när jag meddelat detta men de höll masken och ifrågasatte ingenting. När det blev nyår hade jag inte städat mer än nödvändigt och deras reaktioner
