Koppel, boll, extra halsband, täcke, tassalva, omega-3, overall… En sista koll att allt är nedpackat. Jo, allt är nog med. Jag stängde resväskan, satte koppel på Belle, gick ut och låste dörren. Färden mot Abisko hade börjat.
TEXT Ulla Robertsson FOTO Monica Ros, Getty Images
I maj 2021 tågluffade jag med min boxertik Belle (Fribox Kayla), som då var drygt två år, ner till södra Tyskland. Det gick alldeles utmärkt och blev en mycket spännande resa. Visst var det trångt om plats för Belle på tågen ibland, men oftast var människor mycket vänliga och såg till att hon kunde sträcka ut sig. Många var imponerade att jag reste så långt med henne och att jag dessutom reste ensam med Belle.
Att jag kunde resa med Belle, inte bara korta resor utan längre resor med framför allt tåg, gjorde att jag fick mersmak för denna form av resande.
I slutet av 2022 blev min nyfikenhet på Abisko allt större. Det var Aurora Borealis, i dagligt tal norrsken, som lockade. Under en långpromenad i skogen med Belle på nyårsdagen bestämde jag mig för att ta tåget till Abisko. Samtidigt funderade jag på om det fanns någon med hund, och då gärna boxer, som kanske ville åka med.
Plötsligt när jag gick där och funderade dök Monicas namn upp. Jag tog en chansning och slängde iväg ett sms till Monica och frågade rakt på sak:
– Vill du hänga med till Abisko i början på februari?
Ganska snabbt kom det svar tillbaka att det låter spännande och efter ett samtal bestämdes att vi skulle åka tillsammans. Ett febrilt arbete började – att hitta tågbiljetter och boka boende i Abisko för två vuxna och två hundar. Efter ett litet trixande hit och dit hade vi lyckats boka tågbiljett med sovvagn från Stockholm till Abisko. Dessvärre var det svårare att få sovvagn eller liggvagn hem från Abisko till Stockholm.
– Asch sa vi, vi chansar att sitta hela natten och ha hundarna liggande på golvet. Att sitta på ett tåg en hel natt hade jag inte varit med om sen tågluffning i ungdomen. Dessutom med två stora hundar.
Efter bussresa in till city träffades Monica, jag, Belle och Loui på Göteborgs central. Oj vilken packning det visade sig att vi hade med oss. Du milde!
Hundarna kände genast igen varandra från Boxerlägret och några andra tillfällen som vi träffats. Det var skönt att se. Det här bådar gott tänkte jag.
