Annika Helgesson fick sin första pekingese när hon var 12 år och är sedan dess rasen trogen. År 1990 registrerade hon och hennes man Bernt kennelnamnet Estrinah’s och driver sen dess en liten uppfödning i hemmiljö.
TEXT: Åsa Arvidsson FOTO: SANNA SANDER OCH ELISABETH NYBERG
Hos familjen Helgesson finns nio pekingeser i åldrar mellan 1 och 12 år, alla tikar. För familjen är det viktigt med sunda hundar med gott temperament.
– Pekingesen är en underbar ras, jag kan inte tänka mig vara utan dem en enda dag, säger Annika och beskriver rasen som glad, intelligent, busig och alltid uppmärksam.
– De har lätt att lära sig nya rutiner trots sin envishet, för envisa är de! Och väldigt modiga, säger Annika och ger oss ett bevis för det.
– För många år sedan hade staketet blåst ner och alla pekingeserna var utanför, jag fick snabbt in dem i trädgården igen, men en saknades, först letade jag vid vägen men så hörde jag något nere i beteshagen och skyndade mig dit. På andra sidan stenmuren, inne hos fåren, stod Kevin, han hade föst upp alla fåren i en klunga som bästa vallhunden och de rörde sig inte utan tittade på honom med respekt, denna lilla hund som inte förstod hur liten han var.
Pekingesen passar de flesta är Annikas erfarenhet.
– Vi har både unga, äldre, ensamstående och familjer som äger pekingese och som är medlemmar i rasklubben. Har man haft pekingese så köper man gärna en till, men även de som aldrig haft hund faller för rasen och sen är man fast. En gång pekingese alltid pekingese.
Att sköta om pälsenär förhållandevis lätt, men den har rätt mycket päls och hanarna har mer än tikarna.
– Det ser ut att vara mycket jobb, men pälsen är relativt lättskött. Det räcker att man borstar dem en gång i veckan, och lite mer förstås vid cirka ett års ålder när den fäller valpullen. Sen klipper man mellan trampdynorna, som man gör på de flesta långhåriga hundar, men sparar gärna håret fram på tassarna, förklarar Annika.
Något man ska vara medveten om är att pekingesen tillhör de brakycefala (trubbnos) raserna.
